a frolic of my own

a frolic of my own

Frolic = roa sig, ha skoj

Det är därför jag har den här bloggen. Jag vill göra något som inte behöver vara så seriöst, utan bara lite för skoj skull. Det innebär inte att jag ämnar vara rolig. Nä, långt därifrån, jag kommer vara precis lika trist som vanligt.

(Jag är seriösare på min bokhemsida och min jobbhemsida)

"Åh vad jag älskar sälj!"

JobbPosted by Lena Wed, February 24, 2010 10:58:35

är vad jag önskar att jag kunde säga.

Men så är det inte. Tvärt om snarare.

Efter två timmar har jag fått tag i en marknadsansvarig på ett företag och fått höra att det inte är någon idé att mötas nu - kanske till hösten.

Jag trivs verkligen med den kreativa och produktiva sidan av mitt arbete, men säljbiten skulle jag verkligen, verkligen, verkligen vilja slippa. NU.

Fy 17!

För övrigt är det ett under att jag ens vågar ringa - för när jag var liten vågade jag knappt gå över till grannflickan och fråga om vi skulle leka. Så jag antar att jag gått framåt lite.

På tisdag ska jag för övrigt gå säljkurs, så då kanske jag blir en fena på att sälja.

Nu ska jag skriva en offert.

smiley Stay positive! (eller bli positiv kanske det blir i mitt fall ...)

  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post78

Vi besöker Skansen

JobbPosted by Lena Sat, January 23, 2010 09:28:09

G och jag var på ZOOA-möte på Skansen. Vi hade tänkt göra det enkelt för oss och ta tåget dit, äta lunch i centrum och sedan i god tid ta buss 47 ut till Skansen.

Så blev det inte.

Mitt tåg skulle gå 12.06, och Gs från Kungsör ungefär en halvtimme tidigare. Jag satt och jobbade hemma, när magen plötsligt började kurra i samma stund som jag upptäckte att klockan var 11.30 och jag varken var klädd, packad eller biljettförsedd.

Brådis. Jag kastade mig kläder och mascara och i mig ett halvt äpple och i väskan en dator och diverse annat. Borstade tänderna och kastade mig på cykeln, samtidigt som G ringde och undrade om jag kunde köpa biljett till henne från Eskilstuna, för hon hade glömt det.

Jag kom fram fem i 12 svettig och mjölksyrabelastad. Kastade mig fram till biljettautomaten, märkte att jag trängt mig före kön och ställde mig generat längst bak för att otåligt invänta mín tur. Ännu gott om tid minst 6 minuter före avgång.

Då ringer G igen.

- Mitt tåg har inte kommit än. Gå och kolla när nästa går från Eskilstuna.

Motvilligt klev jag ur kön och upptäckte till vår fasa att nästa tåg till Stockholm inte gick förräns två timmar senare.

Attans! Vad göra?

Det blev bil. G körde från Kungsör och hämtade mig vid stationen i E-tuna. När hon äntligen kom hade jag hunnit läsa alla löpsedlar, hela Teknikmetro och dela toaletten med en uteliggare (tror jag).

Vi beslöt att ställa bilen i Skärholmen och ta röd linje in till centrum för att där följa vår ursprungliga plan och ta bussen tll Skansen. Problemet var bara att all lunchtid hade försvunnit och våra magar var minst sagt tomma när vi kom fram - exakt på minuten när mötet skulle börja.

Mötet gick i alla fall bra, om man bortser från att halva styrkan från Skansen inte var där och att den halvan vi träffade inte hade några pengar att använda.

Men oj vad hon gillade konceptet. Well, don't they all! Speciellt de som redan gjort av med sin budget. I det här fallet bl a på en ny hemsida, så det ska bli spännande att se.

Efter mötet beslöt vi att ta omvägen förbi djurhägnen på väg till utgången. Det var en bit kvar till hägnen när en spännande hage dök upp. Något rörde sig därinne. Det var stort som en stor hund och lite gråspräckligt.

- Det är en varg, sa jag

- Det är en gris, sa G, som är den lite mer djurkunniga av oss.

Till mitt försvar så är det inte så konstigt om man kommer att tänka på vargar när det snackas om dem dag och natt på TV och i tidningar. Sen att det var en vanlig hage med gärsgård runt kunde i och för sig ha varit en ledtråd ...

Nåväl, Efter att faktiskt ha sett både vargar och älgar ...eh och grisar, kom vi tillslut in till centrum igen och fick mat. Min var god (trots att min käre bror talade om att det var en medioker restaurang och kocken såg lite sårad ut när han hörde mig diskutera med brodern och säga att jag var så hungrig att mediokert dög fint.)

Men pga att Gs tåg inte kom blev vi säkert minst två timmar försenade hem. Gissa om min käre make tyckte synd om mig.

Näpp, inte det minsta. Han tyckte synd om sig. Bland annat för att han fick sköta hela markservisen vilket just den dagen inkluderade att åka till Ärla på dåligt plogade småvägar för att hämta Lilla Röda hos kompisar.

Och ingen volley hann jag med heller. Stackars mig!

  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post76

Sa jag att ...

JobbPosted by Lena Tue, December 15, 2009 09:24:44

... mitt Outlook fungerade?

BS

Inte nu längre.

  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post72

Sjuklingen är tillbaka

JobbPosted by Lena Sun, December 13, 2009 18:25:38

Min lilla Dator är hemma från doktorn.

Så nu är det inget som hindrar mig från att jobba järnet!

Har fortfarande inte gjort det där otäcka dock. Ni vet, det där som börjar på stä... och slutar på ...da. Funderar allvarligt på att anmäla vårt hus till Rent hus. Jag menar de där damerna skulle nog inte kunna håll fingrarna borta om de såg hur det ser ut här.

Ibland har vi funderat på det där med städhjälp. Men det faller alltid på att man böra ha städat undan först - hu!

Nu är det bäst att lilla datorn får återhämta sig ett tag. Vill ju inte överanstränga den lille stackaren...

Har i alla fall lyckats få mitt Outlook-konto att fungera igen efter att ha gjort samma sak ungefär sju gånger - med varierande resultat. Kunnat skicka men inte ta emot, kunnat ta emot men inte skicka, inte kunnat vare sig det ena eller det andra och nu plötsligt - efter exakt samma manöver - kunna både skicka och ta emot!

Och nu över till något helt annat.

Jag är en usel volleybollspelare.

  • Comments(1)//frolic.bok-bubbla.se/#post71

Gnissliga tänder betyder att det är roligt!

JobbPosted by Lena Fri, November 13, 2009 14:29:05

Ja, i alla fall skulle man kunna sammanfatta det så ... kanske.

Jag tycker det är roligt att ha mycket på gång på jobbet - men det leder också till att jag blir stressad - vilket leder till att jag gnisslar tänder. Kanske inte helt logiskt, men ack så sant.

Den här veckan har varit fulla av tandgnissling. Faktiskt började det redan förra veckan, då jag avslutade ett ganska stort och roligt jobb åt en kund (som råkar vara tidsoptimist). Det blev jobb både natt och dag.

Den här veckan började i måndags kl 05.00 med ZOOA-turné. Först åkte vi till Hunnebostrand och besökte Nordens Ark, vilket jag verkligen rekommenderar. Djuren har riktigt stora hägn och man har chans att se dem på riktigt nära håll, exempelvis en vargflock och järvarna som nästan kom fram till staketet och luktade på oss!

Sedan bilade vi vidare till Borås, där vi övernattade hos Lenas moster, sov gott och blev bjudna på en frukost som kunde gjort vilken hotellfrukost som helst grön av avund. Tisdagen fortsattes sedan med besök på Borås Zoo, säljmöte och snabb biltur genom parken. Allt var jättepositivt, inte bara det att vi nästan kunde klappa brunbjörnarna med de snälla ögonen. (- Akta händerna, så ni får behålla dem! så vår guide, parkens marknadschef), utan även människorna. De tyckte vårt ZOOA-koncept var jättespännande.

Så håll nu tummarna oavbrutet i några veckor (eller några månader kanske, för säkerhets skull) så att vi får en ny ZOOA-kund!

Som sagt bilade vi - det är också värt att nämnas. Vi hyrde MSP-bilen, (en liten Mini Cooper, med riktigt bra sprutt under huven) och blev båda förälskade. Det var med sorg i hjärtat jag lämnade tillbaka bilen på tisdagskvällen (efter att ha fulltankat den för ett par hundra, full tank kostar ungefär 350 spänn - sug på den mina kära bensinslukande Volvosar!)

Nästa gång jag skulle köra Volvon, hade jag nästan dåligt samvete för min nya kärlek - men det gick över när jag drog igång bilstereon. Damn! Det var ju så det skulle låta! Den där fjutt-Minin, var visserligen rolig att köra, men det var nästan sorgligt att lyssna på musik i den!

Nåväl, onsdagen gick åt till författarbesök i två femmor i Kungsör på förmiddagen. Allltid roligt att göra besök på skolor - det är inte riktigt samma sak att komma i egenskap av författare, som i egenskap av lärare! Och man blir sugen på att åka hem och skriva en ny bok direkt.

På eftermiddagen bar det av till Flen för konståkningstest för Stora Röda. Det var nervöst, för hon var dels rädd att inte klara något av de båda testen, och dels rädd att klara båda testen - för det skulle innebära att hon blev B-åkare (och med andra ord en paus ifrån upphoppandet på prispallar, som hon nu börjar bli van vid.) Det gick i alla fall bra, hon klarade inget av testen, men var väldigt, väldigt nära på båda. Lilla Röda och jag tittade ivrigt på från läktaren. Jag relativt städat och Lilla mindre städat (det går ju att springa in och ut från omklädningsrummet, tigga till sig godis och dansa street jazz på läktaren - funderar faktiskt på att prova det nästa gång ...). Vi var hemma vid åtta och jag hann inte se Gray's anatomy (och har fortfarande inte hunnit det).

Så var det torsdag. Festtorsdag. Dags för Lena & Lena att vara värdinnor på Munktell Science Parks Hjältefest. Hela dagen gick åt till den och en stor del av natten - men det var jättekul! Fast det absolut roligaste var nog ändå deltävlingen där lagen skulle nynna till en låt de hörde i hörlurar. En del nynnade ... eh ... väldigt vackert.

Ganska trött på fredagsmorgonen, fick jag hjälp av svärmor att skynda på barn och köra dem till skolan, sedan bar det av till jobbet och vete 17 vad jag har gjort hela dagen, men nu är det dags att åka hem.

Och i morgon, ska jag inte åka någonstans! Jag ska bara hm ... jo, just ja, köra till träning, träna själv, städa, dammsuga, tvätta, vattna, byta lakan, kratta löv, skriva en ny bok, åka till tippen, hämta sonen från träningslägret, laga mat, handla och måla om huset. Eller nej, måla om huset behöver jag visst inte, det är ju tegel - skönt! Sedan ska jag vila och kanske rent av läsa ut boken, se Grey's-avsnittet och bara ta det lugnt!

På söndag är det match - tjoho!

  • Comments(2)//frolic.bok-bubbla.se/#post66

The show must go on

JobbPosted by Lena Wed, October 07, 2009 23:27:46

Det svåra är att hitta ett par skor som är tillräckligt snygga fast de är bekväma. Lyckas man inte, får man ta en större resväska med fler skor i. Det gjorde jag den här Mälarbåtsresan.

Faktum är att jag skötte mig alldeles utmärkt. Iklädd en tröja med Lena fram och ett stort &-tecken på ryggen , rullande en väska på hjul (med halva innehållet bestående av skor), anlände jag i god tid till rätt buss, som faktiskt också gick till rätt ställe. Bra Lena!

När vi kom fram fick jag i och för sig packa om lite för att byta skor och stuva undan lite varma kläder innan vi kunde börja vårt minglande. När väskan väl, efter ganska stor möda, var stängd och låst upptäckte att jag glömt alla mina nya foldrar i väskan. Men har man en god kollega, så funkar det ändå – G hade varit lite listigare än mig (om man bortser från att hon hade ett par skor som dagen innan givit henne köttsår på hälarna) och lagt rätt saker åtkomliga.

Let the mingle begin!

Vi spenderade dagen med att äta, gå på mässan och samla visitkort, varvat med korta repetitioner i hytten. Vi skulle ju, som tidigare nämnts (av någon oförklarlig anledning) vara med på karaoketävlingen och eftersom det stått i annonsen att showen var viktigare än sångrösten kämpade vi för att få in några små rörelser som även jag i all min taktlöshet skulle kunna klara av. Texten satt väl inte så där superbra, men det gjorde ju inget eftersom det var karaoke och vi skulle ha texten framför oss.

Min slutledning var alltså att om vi tog några, inte allt för taktbundna rörelser, skulle jag kunna koncentrera mig på dem och bara kasta en blick på skärmen – om texten skulle glömmas bort. Bra plan. Vi gick runt varandra, böjde knäna i takt och pekade och knäppte med fingrarna – väldigt proffsigt (skulle man ha kunnat hoppas). Vi sjöng också texten ackompanjerade av våra mp3-spelare, fullt övertygade om att det inte hördes utanför vår hytts väggar. Vilket var en villfarelse visade det sig när Annika (som var inkvarterad några hytter bort) tittade in och sa att det lät bra (hon ville väl vara snäll och uppmuntrande).

När båten (inte den på bilden, det skulle ha varit lite svårt att ta en sån här bild på den) väl satte av från hamnen, hade jag nästan glömt att oroa mig för mitt liv och tänkte inte alls på det förrän det började gunga runt middagstid.

Eftersom arrangörerna det här året bestämt att alla skulle äta samtidigt, hittade vi inget bord med plats för fler än två till. Vi hamnade vid ett bord med en liten aning äldre och betydligt mer erfarna skålare än oss själva. Diskussionerna blev emellanåt lite (byt ut lite mot mycket) högljudda, men det var okej, vi svalde varsin åksjuketablett och hann inte tänka på vad som komma hända senare på kvällen.

När det som skulle hända hände, traskade vi iklädda fjäderboor, för små sandaler, glittriga toppar och nervösa flin upp till discot. Vi tänkte att det förmodligen inte var så många där, så tidigt på kvällen. Tyvärr hade vi fel – stället var fullt (och, lyckligtvis för oss, inte bara stället utan även ganska många av människorna). Nåväl, med darrande ben och svischande bo-or , trängde vi oss fram mot soffan framför den lilla scenen.

Tack vare en av de bussiga arrangörerna (faktiskt samma bussiga arrangör som lurat oss att vara med och dessutom, felaktigt sagt att andra pris var en dubbelsäng) hade vi startnummer tre, vilket vi var tacksamma för – varken först eller sist.

Den första gruppen bestod av en kvinna som sjöng tillsammans med två do-or (hur 17 gör man plural på såna här ord?). Hon sjöng väldigt bra, även om framträdandet faktiskt var ganska tråkigt. Vi satt och tittade på och undrade om hon hade sagt att hon inte behövde någon text, för det visades ingen. När vi frågade, fick vi höra att det inte skulle komma någon text på skärmen. Halvt panikslagna fick vi då ett papper med texten till vår låt: Lyssna till ditt hjärta. Men det stämde inte. Vi pluggade stenhårt på texten samtidigt som tävlande nummer två sjöng en svensk ballad, men vi kunde inte komma ihåg melodin på textraderna och det kändes inte som om texten stämde.

Då kom jag på något fiffigt.

- Ingen annan kan texten ändå, sa jag till G, så om vi glömmer är det bara att sjunga vad som helst.

Så förstå mig riktigt här – jag var alltså en aning nervös för att inte komma ihåg texten och väldigt nervös för att klara koreografin (eller våra små rörelser alltså), men jag oroade mig över huvud taget inte för hur själva sjungandet skulle gå (vilket antingen bevisar att jag är en idiot, eller att jag led av svår hybris).

Så var det i alla fall vi.

Med paniken stigande, tog vi med oss varsitt papper med texten – men vi kunde ju inte stå där med pappret i handen som vilka amatörer som helst (alltså med tanke på hur himla proffsiga vi är - egentligen)så lena lade sitt på golvet och jag lade mitt på ett bord bredvid scenen. Om vi skulle få hjärnsläpp, så skulle vi kunna ta upp pappret.

Lyckligtvis såg man inte publiken så bra, dvs man såg att det var fullt av folk, men inte vilka de var eller vilka ansiktsuttryck de hade. För en liten stund, när förspelet på vår låt drog igång, kände jag mig rent av lite lugn.

Sedan sjöng jag.

Och paniken var ett faktum. Jag visste inte om jag skulle tvärtystna och springa därifrån, eller om jag skulle skratta, gråta eller bara kallt fortsätta – som om ingenting hade hänt. Som om jag inte hade sjungit otroligt falskt, med någon helt annan röst än vad jag tror att jag har (har inte tänkt på det förut men kanske var jag rent av besatt av någon demon eller något sådant – det lät i alla fall så).

Hu - det var inte roligt. Plötsligt insåg jag följande: att missa texten är en småsak och likaså att gunga i fel takt – men att sjunga som en måbrottsko – det är inte en småsak. Jag insåg (visserligen inte för första gången, men ändå) att Idol nog inte skulle vara min grej – om jag inte ville vara med på TV som en av de omdömeslösa loosersarna, som visas i rent underhållnings- (eller kan det vara tortyr-) syfte.

Och nej, jag överdriver inte – G har intygat att det faktiskt lät så bedrövligt som jag försökt beskriva.

Gissa vad jag gjorde.

Jo, The show must go on, tänkte jag och fortsatte min vers. När G sjungit sin vers och det var dags för min andra vers hade jag typ fått ordning på rösten och lät mer som vanligt (som en vuxen ko). Av vår omfattande koreografi blev det bara lite vickande, knäppande och pekande kvar – för det var fullt nog att koncentrera sig på texten, som jag kom ihåg hela och G nästan hela (vilket hon dock fixade med lite listigt lallande).

Förmodligen drog vår tjusiga vändning mot varandra, i sticket mellan de två sista refrängerna, och vår avslutningspose upp poängen, för juryns ordförande talade sig varm om vår oerhört avancerade koreografi och vår glädje. Sen vill jag visst minnas (det vill jag inte alls) att han sa något om inte helt rena toner också, vilket i och för sig var en eufemism av hög klass.

Nåväl, vi fick högst poäng dittills 4,4,5,5 (fem poäng av Maltas schlagerdrottning Chiara!)och det höll i sig ända till sjätte bidraget, som var en efteranmälan. Vid det laget hade det blivit lite mer betoning på pajaseri än show och skönsång, men den som slog oss med ett poäng (alltså bara ett enda litet fjuttigt poäng) kunde faktiskt sjunga, trots att han hade på sig en för liten träningsoverall och inte var helt nykter (alls).

Så det blev ingen jingel-kampanj för Lena & Lena och förstås ingen dubbelsäng heller, eftersom den tydligen inte alls var ett pris i den här tävlingen.

Men

Det var väldigt lyckat ändå. För nästan hela båten såg oss och hörde vad vi var för företag. Och ett av våra huvudsyften med båtturen var ju just att stärka vårt varumärke – Vilket vi faktiskt lyckades med, över förväntan. Här kommer en typisk hisspresentation.

Ny bekant:

– Hej, Johan.

Lena 1:

– Hej, Lena

Lena 2:

– Lena.

Johan:

– Jaha, Lena & Lena! Vad bra ni sjöng!

Men nu låter vi ju naturligtvis inte detta stiga oss åt huvudet, för vi vet att det finns förvånansvärt många tondöva personer och att en ganska hög procent av dem troligtvis var med på båten.

PS: Johan är ett fingerat namn och har inget med texten i övrigt att göra, men eftersom det är ett ganska vanligt namn, så tyckte jag att det inte skulle skada att använda det i den här lilla illustrativa dialogen och faktum är ju att vi mycket väl skulle ha kunnat möta en Johan i hissen. Heck, vi kanske mötte en Johan – vad vet jag. Jag lider ju av viss ansiktsblindhet och har ett minne som en pärlhöna – så vem vet, dialogen kanske är en exakt, korrekt återgivning av en faktisk händelse.

Nåväl, nu är det i alla fall ganska många som vet vilka vi är och vad vårt företag heter (eller i alla fall halva företagsnamnet – marknadskommunikation-delen kommer vi ju knappt ihåg själva) medan jag som vanligt inte känner igen någon, vet vad de heter eller ens vilket företag de representerar.

Och hur det gick med skorna?

Jo, jag hann använda alla fyra paren och fick inte ont någonstans.

G’natt!

  • Comments(3)//frolic.bok-bubbla.se/#post60

Puh!

JobbPosted by Lena Sat, October 03, 2009 12:49:47

Det blev inga tokigheter. Foldern är klar och inga stavfel misspryder heller framsidan (som ni ser här:)

Ganska mycket färggladare än vår förra.

För övrigt har det hänt lite annat i jobbet. Jag och min mentor har, efter ett ömsesidigt beslut, just gått skilda vägar (på andra mötet) och jag ska få en ny mentor - spännande. Och, just ja - offerten jag nämnde tidigare är i hamn - Jippiee!

Tyvärr är inte jag själv i hamn än. Vi drar iväg för årets äventyr på Mälarbåten i morgon bitti och jag har som vanligt dödsångest. Vilket inte är så kul, och inte direkt blir bättre av att väderprognosen säger storm (igen!) - men min oro har i alla fall en positiv biverkning.

Jag glömmer att vara nervös för karaoketävlingen.

Just det, du läste rätt. Karaoketävlingen.

Karaoketävlingen som jag och Lena i ett svagt (läs totalt okontrollerat) ögonblick lyckats anmäla oss till. Vi vill ju förstås gärna vinna antingen första pris, som är en jingelkampanj inklusive airtime eller andra pris som är en ny dubbelsäng (vilket min man håller tummarna för) - men sannolikheten att vi vinner är nog inte så imponerande stor. Gissar att vi får vara glada om vi inte gör bort oss fullkomligt - viket nog är mer sannolikt.

Det som gäller är att showa och göra ett bra framträdande. Det ger extra poäng. Jag undrar hur många som känner mig som ser det som en realistisk möjlighet att jag skulle kunna showa. Troligtvis inte så många, troligtvis ingen och definitivt inte jag. Men Lena G kanske kan showa för oss båda. Go G!

Jo, vi har i alla fall valt en schlager, bara för att gå in med rätt attityd och dessutom har G köpt två fjäderboer på en leksaksaffär. Det låter väl toppen! Chanserna måste ju öka tiofalt med varje boa!

Sen återstår förstås det lilla obetydliga problemet att ingen av oss direkt kan sjunga - men det är väl känslan som räknas ... (ni vet, den där som jag inte kommer ha, eftersom jag kommer stå stel och inåtvänd som ett vrängt kassaskåp).

Håll tummarna för att vi gör succé och framför allt - håll tummarna för att vi kommer hem säkert utan att färjan sjunker.

Puh!

  • Comments(2)//frolic.bok-bubbla.se/#post58

Håll tummarna ...

JobbPosted by Lena Wed, September 30, 2009 11:27:10

Håll tummarna …

... för att det inte blir några tokigheter!

Jag har just godkänt att vår Lena & Lena-folder ska tryckas upp i 300 ex utan provtryck.

Före det fick jag höra att tryckeriet inte trodde att de skulle hinna före fredag om vi skulle ha provtryck ...

Före det skickade jag originalet igen ...

Före det mejlade jag en påminnelse till tryckeriet ...

Före det kom jag till jobbet och såg att provtrycket inte hade kommit och antog att det kanske var så att tryckeriet hade glömt ...

Före det, igår, skickade jag originalet till fel adress och skrev - skynda er vi behöver provtryck och foldern färdig i våra händer senast fredag.

Före det sa vi:

- Äh, vi behöver inte korra mer nu, vi får ju ett provtryck!

Puh! Provtryck är alltid att rekommendera!

  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post57
« PreviousNext »