a frolic of my own

a frolic of my own

Frolic = roa sig, ha skoj

Det är därför jag har den här bloggen. Jag vill göra något som inte behöver vara så seriöst, utan bara lite för skoj skull. Det innebär inte att jag ämnar vara rolig. Nä, långt därifrån, jag kommer vara precis lika trist som vanligt.

(Jag är seriösare på min bokhemsida och min jobbhemsida)

Hawaii del 6

Bloggdags!Posted by Lena Mon, October 13, 2014 08:52:21
Försöker skriva kort nu!
Vi beslutade att åka till Captain Cook monumentet. Det gick så där. Vi kom till en annan vik Kialakekua bay, där det också skulle finnas delfiner. Det gjorde det inte. Med dödsförakt hoppade vi i vattnet emellan de stora vågorna som slog mot stenstranden (se pil), men inte en endaste liten delfin såg vi. Jag såg typ två fiskar. Yea ...

Det var i alla fall vacker utsikt på vägen dit.


Socialt säkerhetsexperiement
För att inte ha för långtråkigt utförde vi också ett socialt experiment. Frågan var - hur pålitliga är folk på Hawaii?

Under vårt besök på Coconut Grove, som tydligen är en välkänd marknad (fast det såg ut som ett gäng restauranger och affärer) lämnade vi bildörren vid förarplatsen på vid gavel. Sedan gick vi och åt pizza och shoppade. Under måltiden pratade vi med en kille som kom från en massa ställen(som Colombia, Brasilien och Libanon, och hade bott i USA, Tyskland och Skåne (!). Han kände till en hel del om Sverige och kunde till och med ett par ord; "Tack och varsågod". Han jobbade vanligtvis som missionär i krigsdrabbade områden, men nu som lite av varje. Han bodde sedan tre år i Hawaii och hade varken TV eller bil. Enligt honom var Hawaiianerna så trevliga för att de alltid var höga. Så ja, eh ... nu vet vi det ... eller nåt.

När vi kom tillbaka till parkeringen sa maken:
- Är det där vår bil?
- Menar du den med dörren på vid gavel, så ja, svarade jag.

Nu hade jag visserligen tagit med mig kamera, pass och plånbok, men det fanns ju fortfarande en del grejer kvar när vi gick. Så hur gick det?
Tumtararumtumtum! (Det ska föreställa en fanfar).
Jo, vår undersökning visar att befolkningen här är ärlig. Allt vi hade i bilen var kvar! (Jag vet i och för sig inte exakt hur många tomma vattenflaskor vi hade, men om man ska sno en vattenflaska borde det väl var rimligt att ta en med vatten i?)
Frågan är nu: Hur länge hade bilen kunnat stå orörd med dörren öppen på valfri plats i Eskilstuna utan att någon hade snott något. Vilken idé! Det kan bli vårt nästa sociala experiment!

Efter denna upplyftande erfarenhet åkte vi till Kahalui beach (som ligger en bit bortom White sands på Alii drive) och simmade med vattensköldpaddor och extremt många fina fiskar. Det var så många olika vackra varianter att jag är övertygad om att människan inte skulle kunna hitta på något liknande!

Vi kom också på att man inte behövde kunna simma här. Vattnet är så salt att man får kämpa för att hålla sig under vattenytan. Gör man inget flyter man upp som en kork och driver in till land.

Jag avslutar med en bild på min fina bil, som vi åker förbi nästan varje dag. Okej, den är kanske inte min än, men den är till salu och den ropar mitt namn.
Hur sjutton ska jag få ned den i resväskan?

PS: Jag är verkligen en fena på att fatta mig kort!


  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post130

Hawaii del 5,5

Bloggdags!Posted by Lena Mon, October 13, 2014 08:05:52
The big day, eller jag menar The Big Day!
I går gick Ironman av stapeln - världsmästerskap i triathlon på Hawaii.

Vi gick upp strax före klockan fyra, åkte ned till starten, träffade två svenskar, G och J, som vi mött på planet. G skulle tävla och J var som jag, en Ironmate. J och jag lämnade av G och maken och började strosa runt lite för att fundera på vad vi skulle göra de närmaste 10-12 timmarna. Det var ganska mörkt, och precis som vår hyrbil har bilen på bilden inte helt rätt färg - spännande fråga; vilken är den rätta färgen? Svaret avslöjas längre ned i bloggen.

Vi var inte de enda medsörjande som var på plats, men det fanns även andra typer av människor. Jag är ganska säker på att exempelvis det Hawaiianska melodifiestivalbidraget var där också.Klockan 6.50 efter ganska lång väntan startade äntligen simningen för Maken och J:s pojkvän. Mitt tumhållande dagen innan för mindre vågor, kunde jag likaväl ha struntat i, för det verkar inte ha hjälpt det minsta. Trist - jag kunde ha gjort så mycket vettigt istället!
Någon av alla galningar på bilden nedan är min make, förhoppningsvis. Troligtvis har jag missat honom som jag brukar.

Sedan var det dags för cykling och jag var med på säkert fem ställen och fotade och skrek. Tror du maken hörde mig? Som straff för det lägger jag upp en bild som visar vilka superatleter som faktiskt dominerade tävlingen. En ledtråd, just den här superatleten kör så snabbt att hon är suddig ...
Under cyklingen, som tog nästan 6 timmar ägnade J och jag oss åt att köpa diverse ät- och drickbart. Jag fick veta att hon och G hela veckan druckit kranvattnet (Maken: Nej, du kan absolut inte använda isen i frysen, det är värst av allt!) och ätit ute, både sallad (Maken: Nej, akta dig för sallad det har jag hört är värst!) och annat. Det jag märkte på restaurangbesöket var att det där med kontokortssäkerhet ligger en aning efter i USA. Först lämnade vi in korten, sedan fick vi bestämma vilken procent vi skulle ge i dricks, vilket enligt mina beräkningar måste tyda på att de sparade våra kontokortsuppgifter!

.....

(Ursäkta pausen, jag skulle gå och hämta lite färsk ananas och låren hade klistrat fast sig i läderstolen. Det tog en stund att slita loss dem. Det positiva är att pälsen på låren gick bort. Maken erbjöd sig att smörja in stolsitsen med lite olja. Har inte bestämt mig för om det är en bra idé än. )

Nåväl maken tog sig igenom cyklingen på cirka 45 minuter längre tid än han hoppats. Tydligen var det lite backigt, varmt och blåsigt - men jisses hur mycket vekling får man vara? Några mesar blåste till och med av vägen. Jag min stackare höll ju på att storkna i värmen - över en timme stod jag på samma ställe och stirrade efter honom (vit hjälm, vit tröja, svarta byxor ... vit hjälm, vit tröja, svarta byxor ... Ja! ... Nej, det var någon annan. ... Vit hjälm, vit tröja, svarta byxor ... o s v nästan i all oändlighet). Till slut såg jag suddig och det måste han gjort med, för tror du han såg mig när jag skrek och hejade den här gången?

När han växlat och kom förbi igen till fots, var första gången han såg mig på hela loppet (7 timmars hejande förgäves alltså).
Ja, sedan var det ju bara en maraton kvar - no biggie. Jag fick tyvärr ingen bild på målgången - för jag var som sagt inte ensam där.
Maken gick i alla fall i mål på en tid som var 1,5 timmar längre än i Kalmar - vilket han nog var ganska nöjd med. Själv tycker jag nog att han fegade lite - för när jag sa att han såg oförskämt pigg ut fick jag svaret:
- Hade det varit en mil till hade jag orkat det.

Efter makens målgång tog deerehawjjjjjjjehnm.......
----------
Ursäkta jag gled av stolen, den blev så hal av all olja.

Var va vi nu? Jo, just ja! Efter makens målgång tog det inte så lång stund förrän det blev mörkt igen.

Så här års (och kanske alltid, för de har nog bara så här års) blir det mörkt strax efter klockan sex på Hawaii och då blir alla bilar grå igen.

Men om man använder blixt, kan man se vilken färg bilarna egentligen har.
smiley

PS:Kommer genast börja med avsnitt 6, som förhoppningsvis blir extremt kort. Jag måste nämligen fortsätta jobba för att få bort de otroligt stora och tunga påsarna jag skaffade under ögonen på flygturen hit.

  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post129

Hawaii del 5

Bloggdags!Posted by Lena Sat, October 11, 2014 07:00:23
Idag har vi nog inte gjort något, inte vad jag kommer ihåg. Eller jo, vi har badat - jag länge och maken mindre länge. Det var helt underbart, varmt, flytsalt och väldigt vågigt. Jag lyckades till och med nästan surfa med vågorna. I alla fall hoppade jag på och följde med. Började känna mig rätt kaxig och säker på mig själv.

Det är väl knappast någon överraskning vad som hände?
... indragen i våg, omkringkastad, matad med saltvatten, halvdränkt, fylld med sand och utspottad igen. Som vanligt kravlade jag mig bara upp och låtsades som att inget hade hänt, eller att det var meningen och att jag helt enkelt surfar på det sättet. Att jag under hela färden bara höll andan och hoppades att det skulle gå över den här gången med, behöver ju ingen veta. För att låta lite mindre töntig kan jag ju tala om att badvakten satt och ropade varningar i sin lilla megafon lite då och då. Här är bilder på ett par syskon till våra vågor:

Under halva mitt bad funderade jag på varför maken var en sån badkruka och varför han bara stod på stranden. Nu vet jag. Han hade "surfat" och blivit av med sina slipade simglasögon. Fast frågan är väl vad som händer om man redan ser suddigt och tittar under vattnet - jag menar borde det inte jämna ut sig så att det blev skarpt då?

Efter det lämnade maken in cykeln och jag promenerade och fotade allt som kom i min väg och lite till, bland annat det här.
Valkampanj à la Hawaii. Så här går det till:
1. Man står med skyltar bredvid vägen.
2. Man vinkar till alla som kommer förbi.

I morgon är den stora dagen för alla sportfånar. Maken hoppas på regn och jag håller tummarna att det blir lite mindre vågor när han simmar.

Kram

  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post128

Hawaii del 4

Bloggdags!Posted by Lena Fri, October 10, 2014 20:50:47
Money laundry
Jo, om man förvarar choklad och annat smått och gott i samma väska i tropisk värme, får man ägna sig åt pengatvätt. Fast laglig.


Som sagt flyttade vi in i nytt hus i förrgår och det enda som är sämre än i förra huset är husdjuren och internet (hur långsamt kan ett bredband vara?). Och en sak som var lite smått oroande. När jag kom in i badrummet och såg vad som låg i toaletten ...

Alltså man börjar ju undra vad de som bodde i huset innan oss åt!

I går började vi dagen med att gå upp ganska tidigt och dra och simma "Where Champions (och min käre make) will swim" och det var svårt. Extremt blåsigt och stora vågor - kan säga att det inte blev några två km för mig. Men jag insåg att simdelen av Ironman definitivt inte är något för mig. Vet inte hur långt maken orkade klättra på vågorna, men jag gav upp ganska snabbt och höll mig istället under vattenytan där det var relativt lugnt. Det var ännu mer fisksorter än tidigare, och de var också större och trevligare. Det kändes verkligen som att simma i ett jättestort och jättesalt och jätteströmt akvarium. Och nej, jag kommer förstås inte sno bilder på internet och visa vilka fiskar det var - förstår inte hur jag kunde glömma hur förbjudet det är! Men för den som är intresserad går det att googla bilder på fiskar i Hawaii - för det var dem vi såg.

Efter badet drog vi till White Sands där vi parkerade bilen, för att sedan ta en löptur "where champions have run". Planen var att springa ungefär 10 minuter åt ena hållet på Alii drive och sedan vända och springa tillbaka igen. Bra idé. Jag kom som vanligt några meter efter min käre make (och funderade som alltid på varför jag för i h-e inte tagit med mig musik att lyssna på när han ändå inte är sällskaplig). Det kändes ganska bra, trots värmen, och när maken tyckte att vi skulle vända svarade jag bara lite nonchalant.
- Okej, kan vi väl! (medan jag tänkte; Vilken mes! Vi har ju bara börjat!)
Sedan sprang vi tillbaka. Eller maken sprang. Jag sprang till en början, sedan joggade jag sakta, sedan stapplade jag. Vägen tillbaka var ju dubbelt så lång! Och jag insåg att inte heller löpdelen av Ironman är något för mig.

Väl tillbaka drack jag allt vatten jag kunde hitta och så plums i badet! Den här gången visste jag ju att det inte var så mycket fiskar i White Sands, men tog simglasögon ändå för att inte få ont i ögonen. Jag simmade ganska långt ut där det var lugnare och har hela tiden koll under ytan - har man badfobi så har man - och plötsligt ser jag något stort och mörkt snett framför mig. Shit, det kan väl inte vara en muterad piraya! För säkerhets skull simmade jag närmare för att försäkra mig om att det inte var något otäckt havsodjur ute för att tugga i sig mig och alla andra som råkar komma i dess väg.

Eftersom jag sitter här och skriver, förstår du säkert att det inte var ett glupskt monster. Jag vinkade hysteriskt till maken att komma närmare, innan den han försvinna i ilfart, vilket kanske inte var så troligt - för den rörde sig i sakta mak och verkade mest njuta av tillvaron och en trevlig förmiddagstur. Maken hann lugnt fram och vi följde vår nya vän, som nu heter Kiki, under vattnet. Efter en stund kom även Kikis vän Tiki och vi hängde med dem en bra stund.

Kiki och Tiki var enligt mig cirka 45 cm långa och enligt maken cirka 80 cm - han anser att jag inte har något ögonmått, men jag vet inte vem som hade rätt. I alla fall var de två väldigt söta vattensköldpaddor.

Nåväl, maken gick upp och jag tyckte att det var dags att följa efter. Ganska nöjd med mig själv och mitt bad började jag simma mot stranden. Jag hade sett två fina vattensköldpaddor och flera ovanligt stora exotiska fiskar och jag hade inte haft någon våg-incident. När det var tillräckligt grunt för att stå, började jag gå mot stranden och då hände det.

Jag surfade igen!
Det vill säga, en våg kom lyfte upp mig, tryckte ned mig, knycklade ihop mig till en liten boll, snurrade runt mig under vattnet, kastade mig lite fram och tillbaka och spottade slutligen ut mig - vimmelkantig och full med vatten - någonstans på det grunda. Under hela den surfen tänkte jag på de andra i vattnet - där var fullt av till synes obevakade småbarn - hur skulle det gå för dem? När jag någorlunda återfått balansen och kunde se igen, tittade jag oroligt omkring mig. Hur många hade drunknat?

Ingen. Alla andra gick omkring i vågskvalpet som vanligt och såg ut som att det regnade, eller som att solen sken, menar jag - som om inget hade hänt! Så konstigt!

Det positiva är att jag badade med träningstoppen och den satt som berget hur än vågen försökte slita av den!

Nu ska jag bara lägga in några utsiktsbilder från vår balkong, sedan är det frukostdags.

Dagen, och ja, det är havet man ser långt där nere.
Kväll, jag vet klyschighetspris efterfrågas.


See ya!



  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post127

Hawaii del 3

Bloggdags!Posted by Lena Fri, October 10, 2014 05:43:41
I tisdags hade jag vett att ta på mig simglasögon när vi simmade - och nu får jag erkänna att jag bröt min regelbundna simträning. I år blir det mer än 1x1000 meters simning för mig. Visserligen kan jag inte påstå att jag crawlade hela tiden den här gången, men vi simmade närmare 2 km, vilket jag nog inte gjort sedan jag var typ 10 och gick på simträning. Och jag såg fiskar. Inte nog med att jag simmade " Where champions have swum" jag såg massor av fiskar. Alltså exotiska fiskar i alla möjliga färger, inte typ abborrar och mörtar, som man kan se hemma ... om man kan se något .. utan riktig färgglada lirare ... som man också kan se hemma, fast i akvarier. Ska leta bilder på nätet och återkommer med det, om jag kommer ihåg.

Dessutom skaffade jag två jättegulliga vänner på vår altan, Henry och Gunilla.
Oj, Sorry, det blev fel - det blev visst en bild på mina andra vänner, Kevin och Charlotta. Här kommer Henry och Gunilla:

Och om du undrar vad det är framför Henry så är det en avokado från trädet utanför vår dörr.

I går, dvs i onsdags, simmade vi inte, men vi badade. Badet "White Sands" var extremt fascinerande; helt turkost vatten, inga stenar, bara väldigt ljus och mjuk sand. Det var ganska mycket vågor och jag tittade på vågsurfarna för att se hur de gjorde.
"Kan ju inte vara så svårt det där" tänkte jag och gjorde mig redo - jag skulle minsann surfa jag med, visserligen utan bräda, men hur svårt kan det vara? När nästa stora våg kom gjorde jag något, kanske inte helt genomtänkt, vad vet jag inte. Men gissa om jag surfade!
---
Det gjorde jag inte. Om inte "att surfa" betyder " tryckas ihop till en sprattlig boll, nästan bryta ryggen, svälja två liter vatten och typ hamna någonstans långt under vågen istället för på och halvt tappa bikinin" för i så fall gjorde jag det - väldigt bra. Nog perfekt faktiskt.

När vi kom upp på berget och hem till vår lilla stuga igen var det dags att flytta till nästa hus, Garden Grange.

Här saknar jag Henry och Gunilla jättemycket och har försökt locka hit dem med bananskal, men de enda husdjur vi har är en pytteliten ödla - som har gått och gömt sig, en tråkig vandrande pinne, Tråkmåns, och väldigt många sällskapliga och pigga myror. Vi har som tur är kommit en bit ifrån Klas, vår granne målbrottstuppen, som gal (eller brölar) var tionde sekund mellan klockan 4-7, och i stället hamnat intill ett gäng fåglar, som låter väldigt exotiska, och en ganska normal tupp, som bara gal några gånger efter sex. (Just det, tolka fritt).
Om du undrar vad som händer när man låter pengar, andra småpryttlar och en bit pappersinslagen mörk choklad samsas i samma fack på väskan och promenerar runt med det i godan ro i tropisk värme, kan jag berätta det i nästa del av min Hawaii-redogörelse.

Aloha!





  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post126

Hawaii del 2

Bloggdags!Posted by Lena Fri, October 10, 2014 04:55:23
Okidoki, som du nog förstår så kom vi fram till Hawaiis flygplats till slut. Klockan var mitt i natten, dels för att flyget tog 4 timmar istället för två, som vi räknat ut - tror det kallas tidsskillnad - och dels för att det inte startade förrän närmare elva. Vi lyckades hitta vår hyrbil, packa in alla våra väskor och körde mot vårt mål Holualoa-Kona. Det visade sig att vi behövde köra ganska mycket uppför, vilket var helt okej till att börja med.


På vägen pausade vi för att köpa lite mat på Safeway, har öppet 24-7. Det visade sig också vara svårt med nyttigheter. I en hel gång med flingpaket lyckades jag inte hitta något direkt nyttigt. Müsli var inte att tänka på och tillslut tog jag Kellogs special K multigrain och var nöjd med det att det var typ 25% socker insåg jag inte förrän jag smakade. En annan sak som är problematiskt är korsord - det finns inga arrow-words!

Nåväl, efter handlingen var det bara att åka vidare på de krokiga och smala vägarna upp i bergen, i kolmörkret. ( Ganska branta var vägarna som sagt).

Till slut kom vi i alla fall fram till vårt hus "Fruit orchard". Då funkade inte koden till nyckelboxen. Eller låt mig klargöra; då funkade inte koden till nyckelboxen för oss. Eller jo, det gjorde den egentligen, men nyckelboxen fungerade inte riktigt som vi trodde. När vi väl insåg hur den funkar gick det förhållandevis lätt att komma in.

Huset var jättefint och i stort sett allt man behöver fanns tillgängligt, till och med förvaringsburkar för rester. Men gissa var de förvarar salt och peppar - tänkte väl det, nej inte skafferiet, utan ... nej inte kryddhyllan, nej! I kylen! Why?

På måndagen sov vi ganska länge - trots att vi bodde granne med en pubertal, tupp som inte kan klockan (Klas) - och tog sedan en första tur ned till staden, där vi badade en kort stund vid simstarten och kollade lite affärer.
- Såg du fiskarna! frågade maken.
- Fiskar? svarade jag, och vände förvånat mina illröda och svidande mot min något suddiga make.
Eventuellt kanske jag hade missat att ta på mig simglasögonen ... Mer om fördelen med simglasögon följer i nästa avsnitt. Stay tuned!




  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post125

Hawaii del 1

Bloggdags!Posted by Lena Thu, October 09, 2014 04:43:45
Aloha!
Det är ju så att jag har en träningsgalen make. I år var han så galen att han kvalade till Ironman på Hawaii. Long story short; here we are.

Resan var lång. Jag skaffade Spotify veckan innan för att jag skulle klara mig utan internet i så många timmar (och en parentes: Spotify är grrreat! Plötsligt har jag all musik som finns! Nästan.) Vi åkte hemifrån klockan 3 på söndag morgon, flög till London, fastnade i säkerhetskontrollen för att maken glömt en flaska äppeljuice i ytterfacket på ryggan. (Jag trodde att vi fastnade för att jag tryckt i en äppelpåse i hans ryggsäck, men no, inte mitt fel). Sedan fick vi springa genom hela Heathrow för att hinna med vårt plan.

Nästa anhalt var San Francisco. Inför landning fick vi fylla i ett formulär om vad vi hade med oss. En del av formuläret:
"I am bringing:
a, fruits, vegetables, plants, seeds, food, insects: Yes/no
b, meats, animals, animal/wildlife products: Yes/no
c, disease agents, cell cultures, snails; Yes/no
d, soil or have been on a farm/ranch/pasture: Yes/no"
Jo, känns ju kul att det faller under samma punkt att ta med insekter och frukt ... Vad är det med amerikaner egentligen? Jag menar varken äppeljuice eller färska äpplen kan väl knappast anses som ett hot?

I alla fall hamnade vi någonstans i mitten av samlingen med anländande och råkade ta den långsammaste kön. Jag överdriver inte, den var verkligen långsammast, när vi kom fram var vi absolut sist, av hundratals personer, igenom passkontrollen. Under hela väntan visade de filmer om säkerhetskontrollen, bland annat av små ondsinta hundar som sniffade fram olagliga varor i väskorna, som till exempel frukt. Ooops! varför dumpade jag inte mina äpplen och solrosfrön på toan på väg till passkontrollen?! Varför!! Vad är det med mig egentligen? I mina farhågor såg jag för mig hur vi skulle bli muddrade både på ut- och insidan och satta i karantän, för olaga solrosfrö-införsel. Jag blev mer och mer nervös och funderade på hur jag skulle kunna hålla masken igenom säkerhetskontrollen och var jag sedan skulle kunna dumpa min olagliga frukt i första bästa papperskorg. (Undrar hu nervös jag skulle varit om jag hade haft med mig "disease agents" vad nu det är.) De kollade pass, fotade, tog fingeravtryck - alltså inte ett, utan alla, och den kontrollant vi hamnade hos - vi bytte kö när det blev tomt i alla andra - var trevlig och glad. Jag började känna mig rätt säker på att jag skulle klara mig igenom oupptäckt med min förargliga frukt. Då säger maken:
- Jag har en banan i väskan, kan jag dumpa den någonstans?
Förädare!!! Vill han bli body-cavity-searched eller?
- No problem, you can leave it at the agriculture station över there!
Phu! Självklart - the agriculture station - att jag inte tänkte på det.

Vid jordbruksstationen stod en herre som var långt ifrån lika trevlig som vår passkontrollant. Faktum var att jag nästan började skratta åt honom för jag trodde att han skämtade.
Maken lämnade fram sin banan och jag tog skamsen upp min påse med äpplen och rostade solrosfrön.
- I have some apples ... and sunflower seeds ... which we ate, sa jag.
-I will have to take the apples, but you can keep the seeds, sa kontrollanten, anything else?
- Yes, a broken cookie, sa jag och tog upp smulorna, som flygkakan i sin lilla plastpåse förvandlats till.
- No, you can take the cookie, sa kontrollanten.
I smiled - funny dude! Konstigt nog log inte kontrollanten. Inte alls.
- You need to take your cookie, sa han, en aningen hotfullt.
Shit, some peole really don't like cookies!

Vi skulle vänta fem timmar på flyget till Hawaii. Det såg vi inte direkt fram emot. Och jag kan tala om att vi inte blev lyckligare av att planet var 4 timmar försenat. Men nu kan vi San Francisco flygplats!

To be continued ...














  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post124

Telefonetikett

Bloggdags!Posted by Lena Wed, September 24, 2014 14:20:52
Telefonen: Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr! (Attans, hemtelefonen. Stort blä!)
Jag har just kommit hem från jobbet. Klockan är runt sju och jag är trött och inte sugen på att prata med någon på telefon.

Telefonen: RRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR! (Men sluta tjata!)

Jag:Jaha, vad gissar du, försäljare eller svärmor? (till maken, lite sådär lagom irriterat.)

Maken: ... (ganska ointresserat faktiskt).

Telefonen: RRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR! (Men det var då ...!)

Jag: Lenah! (aningen snäsigt kanske)

Anders: Hej, det är Anders Timell! Bla bla bla bla ... (det låter inte som Anders Timell. Vad är det här för fjant? Så himla tröttsamt.)

Jag: Du är ju inte alls Anders Timell! (Mycket överlägset och irriterat).

Maken: Eh, just ja det var ju ...

Anders: Det är Anders *Grannen (*ett namn som är väldigt likt Timell, men faktiskt något annat), kommer ni eller?

Maken: Det var ju den där grejen, du sa att du skulle gå ...
(Jag minns att maken tog ett samtal och sedan meddelade att vi skulle komma med Kaffepulver, te, mjölk och socker och hjälpa till på Contrast någon onsdag någon gång i framtiden. Jag vet att jag sa att onsdagar kan jag. Och jag minns att jag ifrågasatte om det verkligen var kaffepulver och inte bryggkaffe, som det brukar vara och att maken med bestämdhet svarade att det skulle vara kaffepulver och inget annat).

Jag: Oj, är det idag! När då?
Inser just att jag borde varit på Contrast med diverse fikatillbehör för att funktionera vid en jamkväll. Något jag gör någon gång om året eftersom Lilla Röda spelar tenorsax i storbandet Casablanca.

Anders: Ni skulle varit här nu ...

Jag: Okej, någon av oss kommer så fort vi kan!

Maken: Du sa att du skulle gå, för du har inte träning ... (med undermeningen, det kan inte vara jag som ska dit i alla fall)

Jag: Men jag kom ju just hem! Du sa att du skulle gå på föräldramötet och se hur det gick! (lite lagom surt)

Maken: Det sa jag inte! (fast det sa han typ, i alla fall var det vad jag hörde).

Anders: ... kommer ni eller?

Jag: Ja, någon kommer. Tror jag. (ilsken blick på maken).

Anders: Jag behöver veta. Kommer någon? Annars måste någon av oss gå och handla ..

Jag: Jamen vi kommer med grejerna förstås, var det te, kaffepulver, mjölk och socker?

Det blir förstås jag som får ta det hela, men maken kör mig dit medan jag, utsvulten som jag är proppar i mig äpplen. Maken plockar ihop mjölk, socker och tepåsar och så kör vi i ilfart mot Contrast, med mellanlandning på macken för att köpa snabbkaffe. Inte bryggkaffe, som det varit alla andra gånger.

Jag kommer ganska snart in på Contrast och plockar upp mina varor.

Jag: Hej, ursäkta att jag är sen!

Anders och den andra fikafixaren: Tog du med snabbkaffe?!

Suck!

Nåväl, det funkade utmärkt med snabbkaffe och jag överlevde kvällen och hade, som vanligt, ganska trevligt.

I fortsättningen vet jag vad som gäller när Anders Timell ringer.

smiley






  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post123
« PreviousNext »