a frolic of my own

a frolic of my own

Frolic = roa sig, ha skoj

Det är därför jag har den här bloggen. Jag vill göra något som inte behöver vara så seriöst, utan bara lite för skoj skull. Det innebär inte att jag ämnar vara rolig. Nä, långt därifrån, jag kommer vara precis lika trist som vanligt.

(Jag är seriösare på min bokhemsida och min jobbhemsida)

Så musikalisk

Bloggdags!Posted by Lena Wed, September 24, 2014 10:53:55
Det är onsdag, min lediga dag, och för en stund sedan, när jag som vanligt gick runt och sjöng för mig själv hände något märkligt.
Det lät bra!
För säkerhets skull sjöng jag lite extra och det lät faktiskt inte så tokigt. Wow, tänkte jag, något fantastiskt har hänt - Jag kan sjunga! Min röst var liksom fyllig och mullig och go, inte hemsk, som den brukar. Kan det vara åldern, tänkte jag, kanske har rösten plötsligt mognat eller så har jag helt enkelt lärt mig något på någon av Lilla Rödas sånglektioner som jag följt med på ...

Nåväl, ett sånt här tillfälle får absolut inte förspillas! Till hemmastudion!!!

Extremt talangfull som jag var beslöt jag mig för att köra på direkt med Addicted to you, eftersom det var den jag hade gått och nynnat på. Medan jag väntade på att datorn skulle starta kände jag att det var lite tjockt i halsen. Aha! Det måste vara det som skapar min nya fantastiska stämma, tänkte jag. Bäst att låta bli att svälja i onödan. Men shit vad långsam datorn var att starta, här gällde det att skynda sig innan jag råkade svälja bort min nya röst.

När dator och Studio One äntligen var igång, satte jag fart med liv och lust. Som tur var stod texten kvar i notstället sedan Lilla spelat in låten och bakgrunden fanns ju förstås.

Första försöket gick dock inte riktigt så bra som jag hade hoppats - det var ju omöjligt att veta när jag skulle börja sjunga varje stycke och ibland blev det lite svårt att hinna med. Efter ungefär halva låten beslöt jag att börja om. Som tur var hade jag inte lyckats starta inspelningen så jag slapp höra mitt blunder. Men hur fasen skulle jag kunna sjunga texten i rätt takt och vid rätt ställe i musiken?

Lyckligtvis har jag mina ljusa stunder. Lösningen var enkel. Jag kunde ju lyssna när Lilla sjöng i ena örat och bakgrundsmusiken i andra - perfekt. Nu gällde det bara att dra igång inspelningen samtidigt som jag startade Lillas inspelning och sedan hinna fram till mikrofonen och den inte helt oviktiga texten.

Det gick förvånansvärt bra och jag sjöng av hela mitt hjärta och det lät suveränt hörde jag (jag fick ta bort hörlurarna med bakgrunden, för att kunna höra hur jag lät och dessutom sjöng jag ju ändå bara med Lillas inspelning, så det gjorde ju inget).

Mycket förväntansfull satte jag mig för att lyssna på det jag åstadkommit. Men något måste ha blivit fel, för det lät inte riktigt som när jag sjungit. Inte alls faktiskt. Jag försökte fixa det hela med att lägga på lite effekter men det hjälpte inte heller. Det lät inte bra. Eller faktiskt inte bra alls. Ganska dåligt skulle man kunna säga ... eller, suck, vem försöker jag lura?

Det lät extremt illa, fruktansvärt, överjävligt illa.

Självklart blev jag lite deprimerad när jag insåg att, inte nog med att min röst var lika hemsk som vanlig. Jag sjöng falskt med. Väldigt falskt. Jag som hade tyckt att det skulle vara så kul att kunna sjunga, även när det är folk i samma hus, började sakteliga inse att jag nog för min och andras hälsa borde motstå sådana frestelser. Sorgsen satt jag bara där en stund och stirrade tomt framför mig och sörjde det faktum att jag verkade helt tondöv.

Men då insåg jag något.
Jag hörde ju hur hemskt det lät och när det var surt.
Alltså kan jag ju inte vara tondöv, för då hade jag inte hört det! Och jag brukar ju faktiskt säga samma saker som Idoljuryn, innan de säger det. Så saken är nog den att jag egentligen är jättemusikalisk! Att jag inte kan musicera själv har väl inte så mycket med saken att göra - jag hör ju om något är bra eller dåligt. Det vill säga jag hör det när jag inte är förkyld och tydligen har ett slemfilter som förvränger hur jag låter ... på ett bra sätt.

Men ändå, alltså, heja mig! Tänk att jag är musikalisk, det hade jag ingen aning om!



  • Comments(1)//frolic.bok-bubbla.se/#post122

To pill a cat

Bloggdags!Posted by Lena Tue, October 29, 2013 09:56:13

Jag vill börja med att säga att rubriken är väldigt mycket mer rumsren än den låter. Så, nu har jag sagt det. Själva förfarandet att faktiskt pilla en katt, pillra menar jag – eller ge en katt piller, är dock inte så rumsrent.

När vi adopterade Ratchet och Artemis fick vi veta att de behöver äta P-piller. Att det inte är lätt att ge en katt medicin visste jag, vis av tidigare erfarenhet, men här finns ett ytterligare problem. Ingen katt gillar att bli hållen och istoppad ett förmodligen inte speciellt mumsigt piller – men de går med på det eftersom de tycker om sin matte och husse och litar på dem (i alla fall fram till medicineringen). Vårt problem var att Artemis, som skulle ha sitt första piller redan andra dagen hos oss, inte varken tyckte om oss eller litade på oss och definitivt inte hade någon som helst tanke på att låta sig plockas upp i någons famn.

Så vad gör väl en sansad och förståndig (läs konflikträdd) adoptivmatte då?

Vi sköt upp pillringen till nästa dag. Jag menar varför göra idag, det man kan göra i morgon? Tyvärr blev det ju i morgon ganska snabbt och Artemis hade vi inte sett röken av så mycket. Ett tag trodde vi att hon slunkit ut, eftersom hon var omöjlig att hitta.

- She’s a master of stealth! sa sonen.

- Of what? Sa den ömma modern och tillika engelskläraren.

- Of STEALTH! sa sonen, menar du att du inte kan det ordet? Vad är du för engelsklärare egentligen?

- Njoä … svarade den något generade så kallade engelskläraren.

- Hon är mästare på att gömma sig och ta sig fram osedd, säger sonen. Jag kan inte fatta att du inte kunde det ordet!

- …

Till mitt försvar får jag säga att jag varken spelar spel, där stealth kan vara av nytta eller brukar välja att läsa böcker där såna ord har en plats, men lite skäms jag. Jag förstår i och för sig att sonen kan ordet, för han har ju trott att han är en ninja sedan han lärde sig gå.

Nåväl tillbaka till pillrandet. Efter att ha insett omöjligheten i att plocka upp en katt som gömmer sig inuti underredet på en fåtölj, provade sonen en annan metod. Den lilla Röda hade varit förutseende att köpa en påse ostbågar, som vi hört att nämnd katt tycker mycket om. Det gjorde hon också, men bara en gång – den med p-pillret i. Nästa dag när det var dags för nästa piller, tyckte hon konstigt nog inte om ostbågar längre.

Dags att hitta på ett nytt knep, för att lyfta den stackars katten var (är) fortfarande inte tänkbart. Som tur var hade vi varit förutseende nog att köpa Kattmynta.

- - Let’s give her cat weed, sa sonen som av någon anledning nästan alltid pratar engelska.

So, we gave her cat weed. Det vill saga sonen lade fram så mycket kattmynta att hon rullade i det och såg minst sagt, ja … njutningsfull ut. När hon sedan var någorlunda drogad stoppade sonen i henne pillret. Utmärkt, klart för den här gången! Paus från pillrande i flera dagar!

Så blev det lördag och dags att ge båda katterna sina piller.

Vi började med att stoppa i Ratchet sitt piller, det gick hur bra som helst, helt enligt instruktionen i den här filmen.

Så var det dags för Artemis. Vi försökte med ostbåge, kattmynta och att gömma pillret i maten (inte så intelligent med tanke på att de dagen innan utan större bekymmer sorterat ut alla de nya matkornen från de gamla vi blandat med). Tillslut insåg vi att vi nog måste hålla fast henne och köra en Ratchet-variant. Men bara tanken på det fick den stackars söta lilla kissen att försvinna igen. Så no go.

Framåt kvällen kom jag på att jag hade sparat en laxbit till katterna. Vi delade det pyttelilla pillret i fyra delar och tryckte i det i laxen och efter att med viss möda fått rätt katt till rätt portion (Varför vill de alltid byta mat? Tror de seriöst att syrrans mat är godare? Båda två?) åt Artemis faktiskt, under hård – men Stealthy – bevakning upp hela pillret. Jippieee vi klarade det!

På lördag är det dags igen.

Nu ska jag äta frukostlunch för Lilla Röda och jag ska åka till Stockholm och sjunga in en demo i studio – eller det vill säga Lilla Röda ska sjunga in demon. Är rädd att min sånginsats inte skulle uppskattas så jättemycket. Undrar varför ...

See ya!

PS: Innan vi fick katterna köpte vi som sagt kattmynta, samma dag köpte vi även kattschampo. Behöver jag nämna att vi inte har använt det än?



  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post121

Katzzz

Bloggdags!Posted by Lena Wed, October 23, 2013 14:07:04

Japp. Två stycken katter blev det, bara sådär. Plötsligt var vi sju istället för fem i familjen. Sonen har tjatat enträget i ett antal år (typ sedan han föddes) om att få en katt och mitt svar har alltid varit:
- Om du lär dig att ta ansvar för dig själv och ditt rum, kan vi prata om saken. Dessutom är jag allergisk.

Sedan har kampanjen fortsatt enträget. Varje mening, uttalande, bild, film och händelse har följts av ett:
- That reminds me, I want a cat!

Mamman har dock varit orubblig. INGEN KATT!

Så vad hände egentligen?

Vi tar den korta versionen, som nog ändå blir ganska lång, så var glad att vi inte tar den långa! För ett halvår sedan (eller längre) började sonen säga att han ville bli testad för ADD.
- Varför då? Sa den intelligenta mamman. Vi kommer i alla fall inte låta dig ta droger. Börja med att sova på nätterna, äta ordentligt och gå ut i friska luften och träna, så ska du se att du fungerar bättre.

Så tillslut tog sonen saken i egna händer och började ta ansvar för sig själv - Han bokade tid hos BUP. När det väl blev dags för första mötet på BUP, hade den en aning mindre intelligenta mamman läst på lite och insett att det kanske låg något i det sonen sa. Vi hade ju bara trott att han var hopplös, oansvarig, lättdistraherad och lat och att det skulle gå över när han fyller 18. (Ja, jag har faktiskt hört från flera källor att pojkar försvinner in på sitt rum i 13-årsåldern. Då fastnar de framför datorn, sover på dagen, äter och spelar på natten och är allmänt asociala med sin familj – fram till att de fyller arton. Då ska de likt nykläckta fjärilar stiga ut ur puppan och plötsligt vara sociala, trevliga och ansvariga unga vuxna.) Det här har jag längtat efter i flera år! Men symptomen på ADD lät onekligen som en ganska ackurat beskrivning av sonens beteende och även en normalbegåvad mamma borde kunna se att det kanske fanns en orsak till sonens beteende.

Efter möten och tester på BUP (Kuratorn: Oj, han spräckte nästan skalan! Vi förstår inte hur han klarat sig i skolan så här många år! Läkaren: Om han inte får en diagnos ska jag äta upp min dator och min skrivbordslampa!) kände den ganska korkade mamman att hon kanske borde ha anat det här tidigare … inte minst med tanke på vad som stått i alla sonens skolomdömen från lågstadiet och framåt.

Nåväl, till saken, sonens brist på förmåga till ansvarstagande verkar alltså ha en orsak och eftersom han ”har läst” att katter kan hjälpa ungdomar med ADHD att lära sig ta ansvar, gick den lätt förståndshandikappade mamman med på att adoptera två äldre katt-damer.

Till saken hör också att katterna var väldigt trångbodda och började gå varandra på nerverna, vilket höll på att leda till en ohållbar situation. Och så kan vi ju inte ha det. Någon var ju tvungen att rädda dem! Ju!

Och min allergi då?

Ingen aning, den är så KONSTIG! Innan katterna kom bestämde jag mig för att storstäda och sopningen av källartrappan ledde då till: klåda i näsa, hals, öron och på haka, samt nysningar, kraftig snuva och astmaliknande tryck över bröstet. Lite svårt att säga om jag fick några symptom av katterna! Jag väljer att säga att jag inte är allergisk mot katter längre. OCH DÄR MED BASTA! Däremot verkar jag vara allergisk mot nästan allt annat och då allra mest mot att städa.

Attans!

smiley




  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post120

IRL

FotoPosted by Lena Sat, October 12, 2013 14:29:17

Det är en väldigt vacker och höstig dag. Löven sprakar i gult, grönt orange och rött och trots den låga temperaturen, värmer solen och jag blir glad. De vita fyrkantiga radhusen bildar en fin kontrast mot de färgglada bladen på buskar och träd. De ser nästan ut som en liggande trappa - en sån där Gran Canaria-trappa som alltid finns i resebyråernas broschyrer.

Många är ute och promenerar, joggar eller cyklar. Jag slår mig ned på bänken vid lekplatsen och njuter i solen. Men varför är lekplatsen tom? Jag ser nästan bara vuxna, någon med rollator, någon med hund, men bara ett par har med sig ett litet barn ut. Varför är inga barn ute och leker Varför är lekplatsen tom?

Mitt leende stelnar till lite när jag möter en cyklande man som misstänksamt tittar på mig och min kamera, sedan försvinner det helt. Leendet. Istället formas en bekymmersrynka mellan mina ögonbryn. Vart har alla barn tagit vägen? Sitter alla hemma och spelar dataspel? Jag ryser i den svala höstluften.

Hur kommer världen se ut om några år, när den här generationens barn och ungdomar vuxit upp - kommer det att vara helt tomt ute då? Kommer alla att sitta inne på varsitt håll och hänga på Internet?

Kommer sociala medier vara den enda umgängesformen?

Den tomma lekplatsen blir plötsligt mer vemodig än solig - det är nästan som att de nyss så vackra och färgglada träden blir hotfulla i solen. Kanske är det här en liten förhandsvisning på vår framtid - en framtid där ingen någonsin går ut och träffar andra människor, i verkligheten.

I livet.





  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post119

Livet

Bloggdags!Posted by Lena Sun, April 28, 2013 12:48:56
Just nu är livet ganska hårt. Trots att det är vår och jag har nytt jobb jag trivs med, tre underbara barn och en bok som faktiskt börjar bli klar, pendlar jag mellan att vara ledsen, gråtfärdig och arg.

Det kunde vara bättre.

  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post118

Liten update

Bloggdags!Posted by Lena Sun, April 14, 2013 16:41:38

Jag är nu officiellt 20-procentsförfattare! Har börjat jobba 80% på FoU i Sörmland.

(Nej, FoU har inget med militären att göra - Forskning och Utveckling i Sörmland, kommuner i Landsting i samverkan är hela namnet och forskning till förmån för äldre, funktionshindrade och andra grupper inom socialtjänsten bedrivs. Och min uppgift är att kommunicera.)

Har just reviderat min Klyftig-hemsida lite - lite pinsamt med länkar som visar hemsidor som någon annan gjort, eller som går till en tom sida (shit min redaktör Victor har rätt, jag skriver lite lite för ofta). Tyckte också att det var dags att ta bort texten: "Klicka här för pdf-portfolio" som har legat på startsidan sedan jag gjorde hemsidan för snart tre år sedan och som inte går att klicka på ... eftersom det inte ligger någon pdf där. Eh, kanske för att nämnda pdf inte riktigt blivit skapad än och troligtvis inte kommer att bli skapad i brådaste rasket heller ...

I alla fall måste jag skärpa mig nu och bli så där läbbigt effektiv på sociala medier att alla vill läsa Fabians ängel när den väl kommer ut. Jppie! ...

Jippieeeeeee!

Suuhuck! Jag provar igen JIPPIEEEEEEE!

Nä. Det funkade inte, det känns fortfarande inte lockande att bli läbbigt medialt social. Urk, nu ringer det också. Vänta.

Så, nu har jag visst beställt radonmätning av huset. Hoppas jag. Vem vet det kan ha varit en faktisk person från radonmätningsstället nr 1 i Europa, eller så var det någon som passade på att skimma alla mina konton och ta min identitet. Jag vet vilket jag hoppas på. Fast å andra sidan är ju frågan om det skulle innebära att jag blev utan identitet, eller om jag istället fick en mycket bättre ... och rätt åt den som får min identitet. Kanske hen siktade på att bli Christina Aguilera eller kungen och fick nöja sig med mig! Ha ha!

Nåväl, det jag skulle komma till var att jag har börjat anstränga mig för att bli medialt översocial. Jag har gjort en ny Fabians Ängel-blogg och kopplat den till Facebook och Linkedin (tydligen!).

Hittills verkar det inte gå så där storartat. Har fått en kommentar, den lyder så här: Hi, this is a comment.
To delete a comment, just log in, and view the posts’ comments, there you will have the option to edit or delete them.

Kanske skulle ta bort den? När jag tänker efter går den nya bloggen faktiskt ungefär lika bra som den här! Fast den är faktiskt väldigt ful min Fabianblogg. Så jag måste nog göra om den på något sätt.

Vi får se.

PS: Som att jag skulle deleta kommentaren! En kommentar är bättre än ingen!

  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post117

Jobbjobbjobbjobbjobbjobb

JobbPosted by Lena Tue, March 05, 2013 16:54:36
Nu ska jag bli författare på 20 %!

Och kommunikatör på FoU på 80 %. Håll tummarna för att det blir toppen!

Idag när jag var på FoU och skrev kontrakt fick jag i och för sig både ont i huvudet av att spendera en kvart i det rum jag kommer att sitta och panik för att de verkar tro att jag är någon slags datawiz. Vilket jag tyvärr inte är ...

Efter det gick jag och avbokade min anställningsintervju på MDH och fick två timmar senare tacka nej till ett jobb på kommunen (som verkade superkul!). Men nu ska jag ju bli deltidsförfattare och då hinner jag inte med ett heltidsjobb. Det vet jag, för jag har provat. Ungefär en mening i halvåret har jag producerat de senaste två åren. Japp, ni räknar rätt det blir fyra meningar, förmodligen inte ens hela meningar utan typ så här: "Han sprang hela vägen hem. Fort." Inte så imponerande med andra ord!

I alla fall kände jag mig ganska kaxig och attraktiv på arbetsmarknaden (som vi talar om för våra studenter att de blir) i ett par timmar. Sedan ringde de från Teater Västmanland och sa att de inte valt mig för den kommunikatörstjänsten. Jag var elak nog att fråga varför (ganska bra att de ringde faktiskt för jag hade planerat att ringa och fråga det). Fast när jag tänker på saken borde jag kanske ha pressat lite till för att jag inte har något nätverk i Västerås har ju varit uppenbart hela tiden. Det kanske var något annat ... Hu, det kan ju ha varit vad som helst - jag kanske luktade vitlök eller hade matrester på hakan, eller toapapper hängande från byxorna ... eller så kanske de tyckte att jag var allmänt fånig. Jag menar, det har ju hänt förut.

Nåväl, det är i alla fall skönt att veta vad jag ska göra inom den närmaste framtiden.

Men usch vad jag kommer att sakna mina underbara kollegor!

  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post116

att fylla i formulär

Bloggdags!Posted by Lena Sun, February 24, 2013 19:01:42
Varje gång Lilla Röda ska anmäla sig till någon tävling eller ett läger behöver hon svara på frågan, Vad är ditt mål som artist:

Den här gången orkade hon inte skriva själv, så jag, snäll som jag är, sa att jag skulle skriva åt henne, men att hon var tvungen att säga ordagrant vad jag skulle skriva. så här sa hon:

Vad är ditt mål som artist:

Att köpa en hund och döpa honom till ”You know I am Awesome”.

Skämta bara!

Mitt mål är att köpa en hund och döpa honom till ” I’m awesome and you know it”. Skämtade bara igen.

Mitt mål som artist är att få göra en skiva med titeln ”I’ve got a dog and I named him I’m awesome and you know it”.

Ursäkta jag är lite trött! Mitt riktiga mål som artist är att få stå på scenen så mycket som möjligt och underhålla!

Jag tyckte själv att det var ett helt okej svar på frågan, men Lilla tvingade mig att sudda bort den första halvan.

  • Comments(1)//frolic.bok-bubbla.se/#post115
« PreviousNext »