a frolic of my own

a frolic of my own

Frolic = roa sig, ha skoj

Det är därför jag har den här bloggen. Jag vill göra något som inte behöver vara så seriöst, utan bara lite för skoj skull. Det innebär inte att jag ämnar vara rolig. Nä, långt därifrån, jag kommer vara precis lika trist som vanligt.

(Jag är seriösare på min bokhemsida och min jobbhemsida)

Katzzz

Bloggdags!Posted by Lena Wed, October 23, 2013 14:07:04

Japp. Två stycken katter blev det, bara sådär. Plötsligt var vi sju istället för fem i familjen. Sonen har tjatat enträget i ett antal år (typ sedan han föddes) om att få en katt och mitt svar har alltid varit:
- Om du lär dig att ta ansvar för dig själv och ditt rum, kan vi prata om saken. Dessutom är jag allergisk.

Sedan har kampanjen fortsatt enträget. Varje mening, uttalande, bild, film och händelse har följts av ett:
- That reminds me, I want a cat!

Mamman har dock varit orubblig. INGEN KATT!

Så vad hände egentligen?

Vi tar den korta versionen, som nog ändå blir ganska lång, så var glad att vi inte tar den långa! För ett halvår sedan (eller längre) började sonen säga att han ville bli testad för ADD.
- Varför då? Sa den intelligenta mamman. Vi kommer i alla fall inte låta dig ta droger. Börja med att sova på nätterna, äta ordentligt och gå ut i friska luften och träna, så ska du se att du fungerar bättre.

Så tillslut tog sonen saken i egna händer och började ta ansvar för sig själv - Han bokade tid hos BUP. När det väl blev dags för första mötet på BUP, hade den en aning mindre intelligenta mamman läst på lite och insett att det kanske låg något i det sonen sa. Vi hade ju bara trott att han var hopplös, oansvarig, lättdistraherad och lat och att det skulle gå över när han fyller 18. (Ja, jag har faktiskt hört från flera källor att pojkar försvinner in på sitt rum i 13-årsåldern. Då fastnar de framför datorn, sover på dagen, äter och spelar på natten och är allmänt asociala med sin familj – fram till att de fyller arton. Då ska de likt nykläckta fjärilar stiga ut ur puppan och plötsligt vara sociala, trevliga och ansvariga unga vuxna.) Det här har jag längtat efter i flera år! Men symptomen på ADD lät onekligen som en ganska ackurat beskrivning av sonens beteende och även en normalbegåvad mamma borde kunna se att det kanske fanns en orsak till sonens beteende.

Efter möten och tester på BUP (Kuratorn: Oj, han spräckte nästan skalan! Vi förstår inte hur han klarat sig i skolan så här många år! Läkaren: Om han inte får en diagnos ska jag äta upp min dator och min skrivbordslampa!) kände den ganska korkade mamman att hon kanske borde ha anat det här tidigare … inte minst med tanke på vad som stått i alla sonens skolomdömen från lågstadiet och framåt.

Nåväl, till saken, sonens brist på förmåga till ansvarstagande verkar alltså ha en orsak och eftersom han ”har läst” att katter kan hjälpa ungdomar med ADHD att lära sig ta ansvar, gick den lätt förståndshandikappade mamman med på att adoptera två äldre katt-damer.

Till saken hör också att katterna var väldigt trångbodda och började gå varandra på nerverna, vilket höll på att leda till en ohållbar situation. Och så kan vi ju inte ha det. Någon var ju tvungen att rädda dem! Ju!

Och min allergi då?

Ingen aning, den är så KONSTIG! Innan katterna kom bestämde jag mig för att storstäda och sopningen av källartrappan ledde då till: klåda i näsa, hals, öron och på haka, samt nysningar, kraftig snuva och astmaliknande tryck över bröstet. Lite svårt att säga om jag fick några symptom av katterna! Jag väljer att säga att jag inte är allergisk mot katter längre. OCH DÄR MED BASTA! Däremot verkar jag vara allergisk mot nästan allt annat och då allra mest mot att städa.

Attans!

smiley




  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post120