a frolic of my own

a frolic of my own

Frolic = roa sig, ha skoj

Det är därför jag har den här bloggen. Jag vill göra något som inte behöver vara så seriöst, utan bara lite för skoj skull. Det innebär inte att jag ämnar vara rolig. Nä, långt därifrån, jag kommer vara precis lika trist som vanligt.

(Jag är seriösare på min bokhemsida och min jobbhemsida)

Världens bästa cykelköpare

Bloggdags!Posted by Lena Thu, March 12, 2015 18:01:10
Jag tror att jag är världens bästa cykelköpare. Eller kanske världens sämsta kund ...
Min make vägrar laga min gamle trotjänare Scotty, som jag har haft i sådär 15-20 år. Okej, han börjar bli lite trött, men jag tycker inte det gör något, för jag gillar ju honom så mycket.

Det kan hända att det är lite rassel och pling, och ibland låser sig kedjan så att det inte går att cykla, men bortsett från det - perfektion!
Eller ja nästan i alla fall, bromsarna kanske kunde ta lite bättre och kedjan kanske skulle kunna sitta lite stadigare, men bortsett från det - fantastisk!
Eller ja, bara ett fåtal av växlarna funkar och ibland drar tramporna bara runt utan att det händer något - men bortsett från det - är han helt underbar!

Lagom dämpning, lagom hög, lagom lång, lagom bred, lagom sliten och lagom färg. Så det är väl inte så konstigt att det är svårt att hitta en ersättare. Men hur ska jag få maken att ge efter och laga Scotty?

Nu har jag börjat med att orsaka tre cykelköp sedan förra veckan. Man skulle kunna tro att det är en del i min övertalningsstrategi, men det är det faktiskt inte. Det första köpet var jag inte ett dugg inblandad i. Det var den älskade maken som på eget bevåg gick och handlade en cykel som jag skulle ha. Den var superfin! En röd tjusig herrcykel, någon slags hybrid tror jag. Ganska smärt och hög var den - faktiskt så hög, att jag lite för lätt skulle kunna skada vissa intimare delar. Och att ha kjol vore inte direkt möjligt.
- Men du har väl inte kjol så ofta? sa maken.
- Nä, bara halva tiden, sa jag, och tänkte att maken verkligen är en uppmärksam herre.

Nåväl sonen, är ju som tur är längre än mig, och som av en händelse cykellös. Det vill säga, han var cykellös. Inte nu längre.

- Men du kanske kan laga min cykel ... föreslog jag för 87:e gången.
- Det går inte längre, sa maken (vilket naturligtvis är en definitionsfråga.)
Han tog med mig till en cykelaffär i stan, där han är något av en favoritkund (undrar hur han gör det där, jag blir aldrig favoritkund någonstans). Där provade jag två cyklar, en vit blandning mellan en mountainbike och en damcykel (som man sitter ungefär som en ekorre på) och en svart blandning mellan någonting och någonting annat.
- Jag kan inte välja, sa jag, båda är så awesome!
Men valde gjorde jag, efter typ en timmes cyklande och skruvande och muttrande - till och med så mycket att den ena cykeln havererade, bokstavligen. Inte så awesome. Alltså fick jag välja den andra - den vita ekorrcykeln.

Lycklig och nöjd började jag hoja hem på cykeln, vi kallar henne Corrie. Halvvägs hemma insåg jag att Corrie inte heller var awesome. Hon var fel. Fel fel fel! Jag är väl för sjutton ingen tant heller, kan inte ha en vinglig ekorrcykel. För ekorre är jag ju faktiskt inte heller. Dessutom var hon inte vit längre när jag kom hem. Så en vit cykel, var ju inte någon idé att köpa.

Okej. Hur skulle jag meddela maken detta? Jag måste erkänna att tanken på att tala om att jag ville byta cykel var minst sagt oroande. På något sätt lyckades jag i alla fall få ur mig det hela och lyckligtvis tog han det ganska lugnt.
- Jag känner ju dem i affären, de kommer förstå, vi kan byta den.
Det här var en lördag, så vi fick vänta till på måndagen efter jobbet innan vi kunde dra dit igen. Några små pikar fick jag i affären, men det kunde jag stå ut med - för jag ville ju ha en mountainbike igen. Efter att bara ha tittat runt lite en stund, valt bort några för att de var för dyra, några för att de var för vita och några för att de helt enkelt var fel, valde vi en som hette Rockhopper. Svart med några orangea detaljer - riktigt riktigt fin cykel, men inte så farligt dyr. Och för mig gäller: ju dyrare, desto mer ångest - så det var ju bra.

Den här gången var jag nästan säker på att jag valt rätt, det var en mountainbike, den var svart, den var snyggt, den kändes helt rätt. Jag menar ont i ryggen kanske jag hade innan jag började cykla, vem kan komma ihåg sånt. Jag var jättenöjd.
- Du ångrar dig inte nu då? Sa tjejen i affären.
- Det hoppas jag inte, sa jag. Men jag kanske kommer tillbaka om någon vecka.
- Haha! sa hon
- Jag skämtar inte, sa jag.

Med sorg i hjärtat såg jag maken lägga in min älskade Scotty i bagageluckan på bilen, medan jag satte fart hem på min nya fantastiska Rockhopper, vi kallar honom Rocky. När jag kom hem var jag fortfarande ganska säker på att jag ville ha Rocky och jag ställde honom i köket bara för att kunna njuta av hur fin han var.

Nästa morgon märkte jag att ryggontet hade gått över. Utmärkt. Med stor entusiasm slängde jag mig upp på Rocky och cyklade till jobbet. När jag nästan var framme hade ryggontet kommit tillbaka ...

Som tur är sa maken att han kan ta över Rocky om jag bestämmer att jag inte kan ha honom kvar. Tydligen hade han till och med hittat andra spekulanter på Rocky.

Lilla Röda försökte ha en intervention med mig - för att jag skulle gå vidare och glömma Scotty. (Bara för att de ständigt har interventions i "How I met your mother" betyder det inte att jag bara kan glömma Scotty så där.) Det var väldigt ofint av henne.

Så nu är jag liksom tillbaka där jag började.
- Käre make, skulle du kanske kunna laga min cykel lite ...?





  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post138