a frolic of my own

a frolic of my own

Frolic = roa sig, ha skoj

Det är därför jag har den här bloggen. Jag vill göra något som inte behöver vara så seriöst, utan bara lite för skoj skull. Det innebär inte att jag ämnar vara rolig. Nä, långt därifrån, jag kommer vara precis lika trist som vanligt.

(Jag är seriösare på min bokhemsida och min jobbhemsida)

The show must go on

JobbPosted by Lena Wed, October 07, 2009 23:27:46

Det svåra är att hitta ett par skor som är tillräckligt snygga fast de är bekväma. Lyckas man inte, får man ta en större resväska med fler skor i. Det gjorde jag den här Mälarbåtsresan.

Faktum är att jag skötte mig alldeles utmärkt. Iklädd en tröja med Lena fram och ett stort &-tecken på ryggen , rullande en väska på hjul (med halva innehållet bestående av skor), anlände jag i god tid till rätt buss, som faktiskt också gick till rätt ställe. Bra Lena!

När vi kom fram fick jag i och för sig packa om lite för att byta skor och stuva undan lite varma kläder innan vi kunde börja vårt minglande. När väskan väl, efter ganska stor möda, var stängd och låst upptäckte att jag glömt alla mina nya foldrar i väskan. Men har man en god kollega, så funkar det ändå – G hade varit lite listigare än mig (om man bortser från att hon hade ett par skor som dagen innan givit henne köttsår på hälarna) och lagt rätt saker åtkomliga.

Let the mingle begin!

Vi spenderade dagen med att äta, gå på mässan och samla visitkort, varvat med korta repetitioner i hytten. Vi skulle ju, som tidigare nämnts (av någon oförklarlig anledning) vara med på karaoketävlingen och eftersom det stått i annonsen att showen var viktigare än sångrösten kämpade vi för att få in några små rörelser som även jag i all min taktlöshet skulle kunna klara av. Texten satt väl inte så där superbra, men det gjorde ju inget eftersom det var karaoke och vi skulle ha texten framför oss.

Min slutledning var alltså att om vi tog några, inte allt för taktbundna rörelser, skulle jag kunna koncentrera mig på dem och bara kasta en blick på skärmen – om texten skulle glömmas bort. Bra plan. Vi gick runt varandra, böjde knäna i takt och pekade och knäppte med fingrarna – väldigt proffsigt (skulle man ha kunnat hoppas). Vi sjöng också texten ackompanjerade av våra mp3-spelare, fullt övertygade om att det inte hördes utanför vår hytts väggar. Vilket var en villfarelse visade det sig när Annika (som var inkvarterad några hytter bort) tittade in och sa att det lät bra (hon ville väl vara snäll och uppmuntrande).

När båten (inte den på bilden, det skulle ha varit lite svårt att ta en sån här bild på den) väl satte av från hamnen, hade jag nästan glömt att oroa mig för mitt liv och tänkte inte alls på det förrän det började gunga runt middagstid.

Eftersom arrangörerna det här året bestämt att alla skulle äta samtidigt, hittade vi inget bord med plats för fler än två till. Vi hamnade vid ett bord med en liten aning äldre och betydligt mer erfarna skålare än oss själva. Diskussionerna blev emellanåt lite (byt ut lite mot mycket) högljudda, men det var okej, vi svalde varsin åksjuketablett och hann inte tänka på vad som komma hända senare på kvällen.

När det som skulle hända hände, traskade vi iklädda fjäderboor, för små sandaler, glittriga toppar och nervösa flin upp till discot. Vi tänkte att det förmodligen inte var så många där, så tidigt på kvällen. Tyvärr hade vi fel – stället var fullt (och, lyckligtvis för oss, inte bara stället utan även ganska många av människorna). Nåväl, med darrande ben och svischande bo-or , trängde vi oss fram mot soffan framför den lilla scenen.

Tack vare en av de bussiga arrangörerna (faktiskt samma bussiga arrangör som lurat oss att vara med och dessutom, felaktigt sagt att andra pris var en dubbelsäng) hade vi startnummer tre, vilket vi var tacksamma för – varken först eller sist.

Den första gruppen bestod av en kvinna som sjöng tillsammans med två do-or (hur 17 gör man plural på såna här ord?). Hon sjöng väldigt bra, även om framträdandet faktiskt var ganska tråkigt. Vi satt och tittade på och undrade om hon hade sagt att hon inte behövde någon text, för det visades ingen. När vi frågade, fick vi höra att det inte skulle komma någon text på skärmen. Halvt panikslagna fick vi då ett papper med texten till vår låt: Lyssna till ditt hjärta. Men det stämde inte. Vi pluggade stenhårt på texten samtidigt som tävlande nummer två sjöng en svensk ballad, men vi kunde inte komma ihåg melodin på textraderna och det kändes inte som om texten stämde.

Då kom jag på något fiffigt.

- Ingen annan kan texten ändå, sa jag till G, så om vi glömmer är det bara att sjunga vad som helst.

Så förstå mig riktigt här – jag var alltså en aning nervös för att inte komma ihåg texten och väldigt nervös för att klara koreografin (eller våra små rörelser alltså), men jag oroade mig över huvud taget inte för hur själva sjungandet skulle gå (vilket antingen bevisar att jag är en idiot, eller att jag led av svår hybris).

Så var det i alla fall vi.

Med paniken stigande, tog vi med oss varsitt papper med texten – men vi kunde ju inte stå där med pappret i handen som vilka amatörer som helst (alltså med tanke på hur himla proffsiga vi är - egentligen)så lena lade sitt på golvet och jag lade mitt på ett bord bredvid scenen. Om vi skulle få hjärnsläpp, så skulle vi kunna ta upp pappret.

Lyckligtvis såg man inte publiken så bra, dvs man såg att det var fullt av folk, men inte vilka de var eller vilka ansiktsuttryck de hade. För en liten stund, när förspelet på vår låt drog igång, kände jag mig rent av lite lugn.

Sedan sjöng jag.

Och paniken var ett faktum. Jag visste inte om jag skulle tvärtystna och springa därifrån, eller om jag skulle skratta, gråta eller bara kallt fortsätta – som om ingenting hade hänt. Som om jag inte hade sjungit otroligt falskt, med någon helt annan röst än vad jag tror att jag har (har inte tänkt på det förut men kanske var jag rent av besatt av någon demon eller något sådant – det lät i alla fall så).

Hu - det var inte roligt. Plötsligt insåg jag följande: att missa texten är en småsak och likaså att gunga i fel takt – men att sjunga som en måbrottsko – det är inte en småsak. Jag insåg (visserligen inte för första gången, men ändå) att Idol nog inte skulle vara min grej – om jag inte ville vara med på TV som en av de omdömeslösa loosersarna, som visas i rent underhållnings- (eller kan det vara tortyr-) syfte.

Och nej, jag överdriver inte – G har intygat att det faktiskt lät så bedrövligt som jag försökt beskriva.

Gissa vad jag gjorde.

Jo, The show must go on, tänkte jag och fortsatte min vers. När G sjungit sin vers och det var dags för min andra vers hade jag typ fått ordning på rösten och lät mer som vanligt (som en vuxen ko). Av vår omfattande koreografi blev det bara lite vickande, knäppande och pekande kvar – för det var fullt nog att koncentrera sig på texten, som jag kom ihåg hela och G nästan hela (vilket hon dock fixade med lite listigt lallande).

Förmodligen drog vår tjusiga vändning mot varandra, i sticket mellan de två sista refrängerna, och vår avslutningspose upp poängen, för juryns ordförande talade sig varm om vår oerhört avancerade koreografi och vår glädje. Sen vill jag visst minnas (det vill jag inte alls) att han sa något om inte helt rena toner också, vilket i och för sig var en eufemism av hög klass.

Nåväl, vi fick högst poäng dittills 4,4,5,5 (fem poäng av Maltas schlagerdrottning Chiara!)och det höll i sig ända till sjätte bidraget, som var en efteranmälan. Vid det laget hade det blivit lite mer betoning på pajaseri än show och skönsång, men den som slog oss med ett poäng (alltså bara ett enda litet fjuttigt poäng) kunde faktiskt sjunga, trots att han hade på sig en för liten träningsoverall och inte var helt nykter (alls).

Så det blev ingen jingel-kampanj för Lena & Lena och förstås ingen dubbelsäng heller, eftersom den tydligen inte alls var ett pris i den här tävlingen.

Men

Det var väldigt lyckat ändå. För nästan hela båten såg oss och hörde vad vi var för företag. Och ett av våra huvudsyften med båtturen var ju just att stärka vårt varumärke – Vilket vi faktiskt lyckades med, över förväntan. Här kommer en typisk hisspresentation.

Ny bekant:

– Hej, Johan.

Lena 1:

– Hej, Lena

Lena 2:

– Lena.

Johan:

– Jaha, Lena & Lena! Vad bra ni sjöng!

Men nu låter vi ju naturligtvis inte detta stiga oss åt huvudet, för vi vet att det finns förvånansvärt många tondöva personer och att en ganska hög procent av dem troligtvis var med på båten.

PS: Johan är ett fingerat namn och har inget med texten i övrigt att göra, men eftersom det är ett ganska vanligt namn, så tyckte jag att det inte skulle skada att använda det i den här lilla illustrativa dialogen och faktum är ju att vi mycket väl skulle ha kunnat möta en Johan i hissen. Heck, vi kanske mötte en Johan – vad vet jag. Jag lider ju av viss ansiktsblindhet och har ett minne som en pärlhöna – så vem vet, dialogen kanske är en exakt, korrekt återgivning av en faktisk händelse.

Nåväl, nu är det i alla fall ganska många som vet vilka vi är och vad vårt företag heter (eller i alla fall halva företagsnamnet – marknadskommunikation-delen kommer vi ju knappt ihåg själva) medan jag som vanligt inte känner igen någon, vet vad de heter eller ens vilket företag de representerar.

Och hur det gick med skorna?

Jo, jag hann använda alla fyra paren och fick inte ont någonstans.

G’natt!

  • Comments(3)//frolic.bok-bubbla.se/#post60