a frolic of my own

a frolic of my own

Frolic = roa sig, ha skoj

Det är därför jag har den här bloggen. Jag vill göra något som inte behöver vara så seriöst, utan bara lite för skoj skull. Det innebär inte att jag ämnar vara rolig. Nä, långt därifrån, jag kommer vara precis lika trist som vanligt.

(Jag är seriösare på min bokhemsida och min jobbhemsida)

Trädkramare

Bloggdags!Posted by Lena Thu, October 07, 2010 12:19:57

Pappa var på besök i ett par dagar.

Det var mestadels trevligt, men också lite läskigt.

Jag hade nämligen laddat i månader för det här besöket, inte för att det är några besvär när pappa kommer eller så, men för att pappa alltid är väldigt samarbetsvillig när det gäller att hjälpa till med saker.

Den här gången var det träden i trädgården. Jag hade nämligen avböjt alla inviter från diverse trädbeskärare för att i stället vänta på pappa.

Han och jag skulle beskära tillsammans - han skulle peka och instruera och jag göra själva skärandet. Var tanken.

Vi började med päronträdet och jag fick skälla flera gånger för att pappa envisades med att stå på stegen och såga själv (fast det var ganska skönt att slippa måste jag erkänna. Starka, är inte ett ord jag skulle använda för att beskriva mina axlar.) Men så var det dags att ta grenarna lite högre upp i trädet.

- Klättra upp och ta den där grenen uppifrån, sa pappa.

- Eh ... klättra upp?

- Ja, du kan stå på den här grenen jag har sparat för dig att klättra på.

(den grenen var ungefär två centimeter i diameter och såg inte ut som något som skulle hålla min vikt.)

- Okej! sa jag och försökte låta så nonchalant som möjligt.

Med stort besvär klättrade jag i alla fall upp i trädet, utan att sätta foten på den sparade grenen - eller kvisten. Kan inte påstå att jag direkt kände mig smidig eller bekväm med själva klättrandet. Eller "sittandet" i trädet heller för den delen. Det kändes som att jag var väldigt högt uppe och höjdskräcken (som överhuvudtaget inte existerade när jag var liten och avslappad brukade ligga på en gren tio meter upp) slog till med ganska bra kraft. Lite fånigt kanske, med tanke på att jag inte ens var två meter upp och att byggarna på grannens tak promenerade runt som om de var ute på söndagspromenad.

- Ja, då kan du börja såga, sa pappa och sträckte upp sågen.

- Med vad då? sa jag, för visst är det bra med en såg, men man behöver ju en hand att hålla den i också och mina var strängt upptagna med att kramla mig fast vid trädet.

Jag lyckades i alla fall släppa ena handen och med skräckblandad förtjusning såga av några små och stora grenar och faktiskt någon stam med (kändes det som).

Efter en stund kände jag mig nästan lite hemma uppe i trädet, men då måste jag ha sågat mig i fingret för plötsligt började det droppa blod däruppe. Och inte för att jag är någon klenis eller så ... men ett plåster skulle kanske kunna vara bra. Jag halkade ju i blodet på sågen. Dessutom hade jag inget emot att kliva ned en stund och hämta ett plåster och kanske en kopp kaffe och lite choklad, men det kunde jag glömma.

-Jag har ett plåster i fickan, sa pappa. Varsågod!

Nåväl, jag fortsatte upp i toppen på päronträdet och började ändå känna mig ganska okej. Jag hade ju i alla fall ett plåster.

- Ta den där långa grenen du håller i, sa pappa.

Jag vickade lite på grenen för att försäkra oss om att vi menade samma och tog, fortfarande med ett krampaktigt grepp om grenen, fram sågen.

Kras.

Sågen behövdes inte, grenen gick av! Först blev jag lite lättad - det var ju skönt att slippa såga av den - sedan insåg jag innebörden av det hela.

Om en gren kunde gå av så lätt - hur var det med grenarna jag stod på!

Smått (ersätt smått med rätt rejält) orolig beskar jag färdigt toppen på trädet och skyndade mig ned. Jag hade överlevt och pappa med!

- Då tar vi det stora trädet i morgon då, sa pappa.

Och det gjorde vi. Det är inte stort längre.

smiley

PS: Tack pappa!

  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post86