a frolic of my own

a frolic of my own

Frolic = roa sig, ha skoj

Det är därför jag har den här bloggen. Jag vill göra något som inte behöver vara så seriöst, utan bara lite för skoj skull. Det innebär inte att jag ämnar vara rolig. Nä, långt därifrån, jag kommer vara precis lika trist som vanligt.

(Jag är seriösare på min bokhemsida och min jobbhemsida)

Världens bästa cykelköpare

Bloggdags!Posted by Lena Thu, March 12, 2015 18:01:10
Jag tror att jag är världens bästa cykelköpare. Eller kanske världens sämsta kund ...
Min make vägrar laga min gamle trotjänare Scotty, som jag har haft i sådär 15-20 år. Okej, han börjar bli lite trött, men jag tycker inte det gör något, för jag gillar ju honom så mycket.

Det kan hända att det är lite rassel och pling, och ibland låser sig kedjan så att det inte går att cykla, men bortsett från det - perfektion!
Eller ja nästan i alla fall, bromsarna kanske kunde ta lite bättre och kedjan kanske skulle kunna sitta lite stadigare, men bortsett från det - fantastisk!
Eller ja, bara ett fåtal av växlarna funkar och ibland drar tramporna bara runt utan att det händer något - men bortsett från det - är han helt underbar!

Lagom dämpning, lagom hög, lagom lång, lagom bred, lagom sliten och lagom färg. Så det är väl inte så konstigt att det är svårt att hitta en ersättare. Men hur ska jag få maken att ge efter och laga Scotty?

Nu har jag börjat med att orsaka tre cykelköp sedan förra veckan. Man skulle kunna tro att det är en del i min övertalningsstrategi, men det är det faktiskt inte. Det första köpet var jag inte ett dugg inblandad i. Det var den älskade maken som på eget bevåg gick och handlade en cykel som jag skulle ha. Den var superfin! En röd tjusig herrcykel, någon slags hybrid tror jag. Ganska smärt och hög var den - faktiskt så hög, att jag lite för lätt skulle kunna skada vissa intimare delar. Och att ha kjol vore inte direkt möjligt.
- Men du har väl inte kjol så ofta? sa maken.
- Nä, bara halva tiden, sa jag, och tänkte att maken verkligen är en uppmärksam herre.

Nåväl sonen, är ju som tur är längre än mig, och som av en händelse cykellös. Det vill säga, han var cykellös. Inte nu längre.

- Men du kanske kan laga min cykel ... föreslog jag för 87:e gången.
- Det går inte längre, sa maken (vilket naturligtvis är en definitionsfråga.)
Han tog med mig till en cykelaffär i stan, där han är något av en favoritkund (undrar hur han gör det där, jag blir aldrig favoritkund någonstans). Där provade jag två cyklar, en vit blandning mellan en mountainbike och en damcykel (som man sitter ungefär som en ekorre på) och en svart blandning mellan någonting och någonting annat.
- Jag kan inte välja, sa jag, båda är så awesome!
Men valde gjorde jag, efter typ en timmes cyklande och skruvande och muttrande - till och med så mycket att den ena cykeln havererade, bokstavligen. Inte så awesome. Alltså fick jag välja den andra - den vita ekorrcykeln.

Lycklig och nöjd började jag hoja hem på cykeln, vi kallar henne Corrie. Halvvägs hemma insåg jag att Corrie inte heller var awesome. Hon var fel. Fel fel fel! Jag är väl för sjutton ingen tant heller, kan inte ha en vinglig ekorrcykel. För ekorre är jag ju faktiskt inte heller. Dessutom var hon inte vit längre när jag kom hem. Så en vit cykel, var ju inte någon idé att köpa.

Okej. Hur skulle jag meddela maken detta? Jag måste erkänna att tanken på att tala om att jag ville byta cykel var minst sagt oroande. På något sätt lyckades jag i alla fall få ur mig det hela och lyckligtvis tog han det ganska lugnt.
- Jag känner ju dem i affären, de kommer förstå, vi kan byta den.
Det här var en lördag, så vi fick vänta till på måndagen efter jobbet innan vi kunde dra dit igen. Några små pikar fick jag i affären, men det kunde jag stå ut med - för jag ville ju ha en mountainbike igen. Efter att bara ha tittat runt lite en stund, valt bort några för att de var för dyra, några för att de var för vita och några för att de helt enkelt var fel, valde vi en som hette Rockhopper. Svart med några orangea detaljer - riktigt riktigt fin cykel, men inte så farligt dyr. Och för mig gäller: ju dyrare, desto mer ångest - så det var ju bra.

Den här gången var jag nästan säker på att jag valt rätt, det var en mountainbike, den var svart, den var snyggt, den kändes helt rätt. Jag menar ont i ryggen kanske jag hade innan jag började cykla, vem kan komma ihåg sånt. Jag var jättenöjd.
- Du ångrar dig inte nu då? Sa tjejen i affären.
- Det hoppas jag inte, sa jag. Men jag kanske kommer tillbaka om någon vecka.
- Haha! sa hon
- Jag skämtar inte, sa jag.

Med sorg i hjärtat såg jag maken lägga in min älskade Scotty i bagageluckan på bilen, medan jag satte fart hem på min nya fantastiska Rockhopper, vi kallar honom Rocky. När jag kom hem var jag fortfarande ganska säker på att jag ville ha Rocky och jag ställde honom i köket bara för att kunna njuta av hur fin han var.

Nästa morgon märkte jag att ryggontet hade gått över. Utmärkt. Med stor entusiasm slängde jag mig upp på Rocky och cyklade till jobbet. När jag nästan var framme hade ryggontet kommit tillbaka ...

Som tur är sa maken att han kan ta över Rocky om jag bestämmer att jag inte kan ha honom kvar. Tydligen hade han till och med hittat andra spekulanter på Rocky.

Lilla Röda försökte ha en intervention med mig - för att jag skulle gå vidare och glömma Scotty. (Bara för att de ständigt har interventions i "How I met your mother" betyder det inte att jag bara kan glömma Scotty så där.) Det var väldigt ofint av henne.

Så nu är jag liksom tillbaka där jag började.
- Käre make, skulle du kanske kunna laga min cykel lite ...?





  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post138

Man måste ju försöka

Bloggdags!Posted by Lena Sat, November 15, 2014 22:39:30
Det var sååå roligt att spela match idag! Vi vann med 3-0, vilket om jag ska vara kaxig, inte är så ovanligt - men vi lyckades behålla vårt eget spel istället för att sänka oss till motståndarnas nivå (eller lägre). Kul helt enkelt.

Vi skulle samlas kvart i två, för av någon outgrundlig anledning har coach bestämt att vi ska vara där en timme och 15 min före matchstart. Vilket är helt ologiskt, eftersom vi brukar säga en timme före och vara där 45 minuter före ... eller vänta nu ... det kanske inte är så ologiskt. Känner mig lite lurad.

Nåväl, av någon outgrundlig anledning (eller pga sömnskuld) vaknade jag vid tio, insåg att halva dagen ändå gått och sov en timme till. De gjorde att mitt städande av hela huset, min lördagsträning och mitt tvättande inte riktigt fick plats. När jag gjort halva lördagsträningen, ätit helgfrukost och hängt upp första tvättlasset började jag fundera på att köra mina solhälsningar. Det var lugnt jag skulle ju inte vara i hallen förrän kvart i två och klockan var ju bara kvart över ett. Ooops! Jag hade en kvart på mig att klä på mig, packa väskan, gå på lilla huset och göra mig i ordning. Det gäller att vara i tid för man vet ju aldrig med coach - kanske skulle han låta mig sitta på bänken för att markera allvaret med att komma i tid till matcherna! Förra gången kom jag visserligen försent, men fick spela ändå - men det berodde sannolikt på att coach kom ännu senare än mig. Det var bäst att ösa på och cykla som en galning (precis som vanligt) för att kanske hinna i tid.

Man måste ju försöka i alla fall.

Osolhälsad och utan att ha gått på lilla huset kom jag till Munktellarenan nästan i tid. Eftersom det var bomässa, med inträde, var jag lite orolig att bli utmotad i dörren, eller vara tvungen att betala stämpel - men det gick över förväntan. Stämpelkontrollanten kontrollerade alla utom mig. ;) När jag började närma mig volleydelen av hallen möttes jag redan i korridoren mot toaletterna av en ohygglig stank. Jag var ganska säker på att alla rör hade spruckit, eller att en bajsolycka à la amerikansk B-komedi hade hänt. Att använda någon av dessa inrättningar var inte så lockande och dessutom var jag tvungen att visa upp mig först, så att coach såg att jag var i tid, innan jag gick ned igen.

Jag sprang upp för trappan till volleybollhallen. Där stod två av mina lagkompisar utanför en låst dörr. Ingen coach så långt ögat kunde se. Han var alltså försenad för andra gången i rad! När coach slutligen kom och hade sett att jag var där i tid (i alla fall före honom) sprang jag ned till toaletterna (då informerad om att det inte var en läcka utan bara ett ovanligt allvarligt fall av dålig mage som inträffat).

Jag gjorde vad jag skulle och var precis klar att lämna det lilla stinkhuset när jag hörde röster utanför. Det lät precis som ett helt bortalag som alla klagade på den hemska stanken (som ändå var mindre hemsk än när jag kom). Jag frågade mig vad de skulle tänka om jag klev ut från toaletten just då. Och Jo, det var ju kanske inte så lockande att gå ut bland dem då ...
-Hej! Välkomna! Eh ... det var inte jag alltså! Det luktade värre när jag kom!
Det hade de ju trott på. Säkert.
Så jag satte mig ned igen och väntade en stund. När det äntligen blev tyst slank jag ut från toaletten, ganska nöjd med att jag väntat.
- Hej!
Då står en lagkompis där och typ håller för näsan ...
- Hej! Det är inte mitt fel! Det var inte jag, det var värre förut!

Man måste ju försöka i alla fall.
När vi ändå är inne på ämnet, kan jag berätta att våra försök att få Kissemissen att utföra sina behov på rätt ställe har gått ganska bra. Hon har bara varit på fel ställe tre gånger de senaste veckorna. En av dem i locket på sin kattlåda, eftersom hon var tvungen att kissa just när sonen höll på att göra ren lådan. Suck! Nu håller vi tummarna att hon lär sig. Min förhoppning är att hon, eftersom hon inte verkar vara så förtjust i sandlådor, ska lära sig att gå på toaletten.

Man måste ju försöka i alla fall.




  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post137

Tack Expressen!

Bloggdags!Posted by Lena Sun, October 26, 2014 08:36:42
Tack för den kunskap du delar, den visdom som ej tidigare är känd, de livsråd som bara kan göra livet bättre, rikare och mer fantastiskt!

"Lana tappade fem kilo
GENVÄGEN TILL PLATT MAGE
- Kosten är viktig"

Jag menar wow! Vem hade anat att kosten påverkar vikten? Och fem hela kilo dessutom. Go Lana!





  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post136

Kiss(e)katt

Bloggdags!Posted by Lena Sat, October 25, 2014 15:40:34

Sedan vi kom hem från Hawaii har livet någorlunda återgått till sin vanliga lunk. Jag och maken är väl lite ur balans rent sovmässigt fortfarande. Inte för att det är något fel på att vara på jobbet före sju på morgonen ...

Just nu skriver jag på min gamla dator, den andra som nog också börjar bli till åren blev blind och är hos doktorn nu. Eftersom jag misstänker att även den trotjänaren tänker lägga ned verksamheten snart, började jag fundera på hur jag ska få in alla program i en ny dator. Jag började med att kolla Studio One, eftersom det kom upp en fråga om det programmet när jag kopplade in mig via dockan. Det första jag fick göra (som jag alltid gör när jag ska in någonstans där jag inte har för vana att vara) var att återställa mitt lösenord. Då fick jag det här svaret:

"Hi Lena,

Your password has been successfully reset.

Congratulations on coming up with a really strong password instead of “12345,” which is unfortunately the most common password used anywhere.
If for some reason you DID use that as a password, we would suggest changing it everywhere and never making mention of it, as you will be laughed at."

Måste säga att jag blev lite stolt först, när det berömde mitt lösenord, sedan insåg jag att de faktiskt inte visste något om mitt lösenord - det var bara tomma ord. Och vad värre är - formodlingen bara ett automatsvar! Shit, jag som nästan trodde att de flirtade med mig.

Nåväl, nu var det ju faktiskt kissen jag skulle prata om. Som jag inte nämnt tidigare i den här bloggen (tror jag) så har vi inte samma två katter som vi först hade. Artemisse, min älskling, blev så sjuk att vi var tvungna att låta avliva henne. Det här var (och är fortfarande) jobbigt att prata om och jag hade ingen lust att skriva om det. Hon fattas oss, helt enkelt.

I alla fall ville vi ju ha två katter, både för Ratchets skull och vår skull, så vi köpte en katt från Katthemmet Livbojen. Hon hette Labolina, men vi döpte om henne till Shy-Lee, eftersom hon är minst sagt blyg.

I början låg hon bara och gömde sig. Det bekymrade mig inte så mycket, för det hade ju Artie gjort också och hon blev ju helt underbar efter ett tag. Och mycket riktigt Shy-Lee blev modigare och modigare. Tyvärr tycker hon inte speciellt mycket om mig, utan mest sonen, och Ratchet bryr sig bara om Lilla Röda, så jag är i stort sett kattlös nu ändå. Men skam den som ger sig, jag har fortfarande hopp om att hon ska komma och gosa på mig med. Lilla Röda hade en förklaring till varför katterna inte ligger och gosar hos mig. Hon försökte påstå att det var mitt fel!
- Du sitter ju aldrig stilla, så hur skulle de kunna få ro hos dig?
Jag vägrar att tro att det är jag som gör något fel, om de där två håriga sakerna bara var lite snabbare skulle de visst hinna ligga hos mig när jag sitter ned!

Det här är dock inte mitt stora problem. Det stora problemet är att en av våra små lurviga underverk (alltså katterna) har börjat kissa lite där hon tycker det passar, exempelvis i tvättstugan. Förra helgen fick jag tvätta en Ikeapåse med typ 600 udda svarta strumpor i, bara föra att Shy-Lee tycker att klädpåsar eller andra saker som ligger på golvet är utmärkta toaletter.

Idag när jag kom ned i tvättstugan hade hon återigen kissat där, lyckligtvis bara på en tom kattmatsäck, men ändå - det tyder på en kraftig brist på respekt för hushållshygien. Jag fick nog och gav sonen i uppdrag att undersöka hur man gör med katter som "gör ifrån sig" (direkt snott uttryck från boken Streetcat Bob och jag undrar osökt vad "att vara helt ifrån sig" i så fall betyder) på olämpliga ställen. Han fick också i uppdrag att städa upp efter Shy-Lee i tvättstugan.

Enligt efterforskningarna ska man skaffa en till kattlåda och se till att det inte luktar urin på fel ställen. Eftersom vi redan har två kattlådor kändes det inte helt lockande. Vi kan väl inte ha hela huset fullt med katt-toaletter! Som tur var visade ytterligare undersökning att den ena kattlådan inte var använd (vilket man tycker att sonen borde märka när han gör ren den, och vilken därför får mig att ifrågasätta hur ofta han faktiskt gör ren den ...). Nu har vi flyttat kattlådan och tvättat tvättstugan med Yes Citron (har läst att katter inte vill kissa där det luktar citron. Det kan jag förstå, jag vill inte sköta tvätten där det luktar urin). Så nu ska vi bara vänta och hålla tummarna att dessa åtgärder räcker.

Tyvärr har Kattdamen i fråga också pluppat på lite olämpliga ställen. En gång satt jag här på mitt hemmakontor och jobbade och tyckte att det luktade väldigt mycket bajs. Badrummet ligger precis intill och Lilla Röda hade just tömt kattlådan.
- Du måste ha gjort något fel, sa jag till Lilla, det luktar som att det är bajs i lådan!
- Nej, jag var jättenoga, svarade Lilla lite förolämpat, det måste vara något annat.
Mycket konstigt tyckte jag och fortsatte jobba. Lukten var tyvärr kvar och efter en stund gick jag in i badrummet för att själv undersöka saken. Underligt nog var det fint där. När jag kom in på kontoret igen var det dock uppenbart var lukten kom ifrån. Två små högar på mattan bredvid skrivbordet - cirka en meter ifrån min arbetsstol ... Hurra!! tänker man inte då.

Nu ska jag göra något vettigt och återkommer med resultat av våra strävanden en annan dag. Förhoppningsvis kommer jag att skriva att allt går perfekt!

PS: Om ni undrar vem som städade upp i tvättstugan, så kan jag säga att det var helt fel person. Som vanligt.



  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post135

Hawaii del 10

Bloggdags!Posted by Lena Sat, October 18, 2014 17:41:11
Snart slut på det här eländet, garanterat!

Som utlovat kommer den här tionde och sista Hawaiidelen handla om skyltar.
Eftersom del 9 i den här såpan inte blev riktigt så kortfattad som jag planerat kommer jag, för att försäkra mig om att lyckas bättre den här gången, presentera skyltarna i en topplista.

Först kommer ett par skyltar som var så vanliga uppe i de trakterna vi bodde, att de får delta utom tävlan:
Dessa skyltar var långt ifrån överdrivna och fanns som sagt lite här och var och oftast i kombination. Det är inte helt enkelt att köra på en smal, slingrig väg (läs kostig) i 18% lutning och upptäcka att det är en återvändsgata ...

Topplista
Nu äntligen dags för den spännande topplistan. Vi börjar bakifrån och räknar nedåt, så att den bästa skylten kommer sist, here goes:

15. Var trevlig: En trevlig skylt helt enkelt, lite Aloha-spirit; ta hand om varandra i trafiken!

14. Det brinner: Det kan komma en stor bil av något slag, troligtvis menas en brandbil och jag funderar på om man kanske bör se upp för aktiva vulkaner eller eldsvådor just i det området).


13. Bump, hump och dip: Den vanligaste är hump, vilket känns lite Black Eyed peas-aktigt och kanske är en hyllning till dem. Bump är lite onomatopoetiskt (typ som det låter när man kör över ett gupp), medan dip skulle kunna stå för lite vad som helst; att man känner sig lite låg, Daily Important Person eller helt enkelt kom och dippa - en skylt som visar var man kan dippa sina chips.

12. Registreringsregnbåge: Så här ser registreringsskyltarna ut på Kona, de har en glad regnbåge i bakgrunden och av någon anledning har minst hälften av skyltarna också ett Z i sig. Man blir glad av dem helt enkelt!

11. När barn är där: Hastighetsskylt med förtydligande - Skoldagar när barn är där. Öppet för tolkning, gäller det alla skoldagar, eller bara när barn är i närheten? Sedan borde de kanske bara skaffa ett speciellt utseende för sina hastighetsskyltar så att de slapp skriva exempelvis, Speed limit eller reduced speed på dem. Det skulle kanske kunna vara underförstått ...

10. Boskap på väg: De enda kor vi såg på Hawaii låg under ett träd långt in på en narrow winding road. De såg inte ut som att de hade lust att börja springa på vägarna, men vem vet? De korna kanske hade en dip just när vi såg dem, för det var en sådan skylt alldeles intill.

9. Andas ut: Den här skylten är alltid skönt att komma förbi, till skillnad från dess tvilling (tvåäggs) som säger Entering Tsunami evacuation area, som är lite oroande.

8. Kontrollera skräp: Under två miles ska du kontrollera allt skräp du ser, eller kastar ut, måste den väl betyda.

7. Skräp bötfälles: Det kostar 1000 dollar att skräpa ned, eller att ha skräp här. Skulle inte skada om vi hade sådana skyltar med.

6. Just här ska du stanna, om du inte förstår var vi menar så har vi gjort en pil och även förklarat varför du ska stanna: ingen mer förklaring behövs - typ här går man.

5. Om du är en banan, se upp! Jag vet inte riktigt hur man ska tolka denna skylt eller vad man ska känna, men jag är glad att jag inte är en banan, eller ett bananvirus.

4. Så här rimmar vi på Hawaii: Även här är de väldigt tydliga i sin skyltning; bild, text, varför och vad händer om du är olydig.

3. Toalett för personer med Hawaiiskjorta och personer i rullstol: That's it.

2. Partytime: Uzziahs har party, gissar jag. Här har de inte varit så tydliga dock. Är det ett överrasknings-, födelsedags-, examens-, jubileums-, pensions- eller Reggieparty? Eller är det kanske ett political party? Det är ju trots allt val på Hawaii just nu. Om det är en valaffisch, tycker jag att det verkar vara ett ganska chillat och cool parti.

Tumtrudiluttellilutt! (fanfar)
1. Vinnarskylten: Definitivt min favoritskylt! Varför har vi inte den här varianten på hastighetsskylt i Sverige? Börja med det omedelbart!

Snipp snapp snut, nu är Hawaiisåpan slut!

PS: Om du undrar varför Ryssarna bara har konsonanter, det beror på att Hawaii har tagit alla vokaler. Eller så är det tvärt om, Ryssarna har tagit alla konsonanter ...



  • Comments(2)//frolic.bok-bubbla.se/#post134

Hawaii del 9

Bloggdags!Posted by Lena Fri, October 17, 2014 23:16:24

En varning innan jag du börjar läsa; jag satt fem timmar på flygplatsen i New York, med inget att göra …

Sista dagen på Kona.

Vi hade satt klockan på åtta, eftersom vi skulle vara ute ur huset kl 10. Jag vaknade naturligtvis med tuppen, eller tupparna kanske man ska säga, för jag tror nog att jag hörde målbrottstuppen också. Gott om tid alltså. Nu gällde det bara att packa ned rätt saker och att ha rätt saker åtkomliga … Planet skulle lyfta 17.45, så vi hade ett antal timmar att bränna ”hemlösa”. Nu gällde det bara att äta upp alla rester, slänga sopor, duscha och tvätta håret, och få till den där flexibla packningen.

Några minuter i tio var vi nästan färdiga och milt sagt proppmätta. Det går ju inte för sig att slänga helt funktionell mat! Vi stuvade in oss i bilen och sa adjö till våra små husdjur och vårt Hawaii-hem. Planen var att ta tag i den där shoppingen, som ingen av oss egentligen var sugen på, äta på stan och bada på sköldpaddsstranden.

Ett av husdjuren, som vi såg alldeles för lite av, men en katt är en katt är en katt!

Shopping

Okej, det här har inget med shoppingen att göra, men när jag gick över gräsmattan på vägen dit insåg jag att jag bara måste dela en bild på en Hawaiiansk gräsmatta. De är såå mjuka! Stråna är ofta lite tjockare, men fötterna sjunker ned som i mjuk skumgummi. :)

Vi började med shopping, men fastnade redan i den första butiken. Det var ett konstgalleri och jag stannade utanför för att fota en av tavlorna som på ett mycket bra sätt illustrerade många av de fiskar vi sett, men inte kunnat fota. (Det är lite besvärligt att fota fiskar som vägrar att kliva upp på stranden och jag är relativt säker på att min kamera inte skulle uppskatta att bada.) '
Tavlan ovan är målad av Robert Thomas, egentligen inte den typ av konst som jag brukar uppskatta, men man kan inte neka till att han är riktigt duktig på det han gör. Konstnären vi pratade med var svärson till Robert.

Vi gick in och tittade i butiken och började prata med den ena konstnären, det var intressant och trevligt. Bland annat fick vi veta att en cirka 80x100 mm stor tavla tog cirka två månader att måla. Två månader, inte två timmar eller två dagar. MÅNADER! Inte så konstigt att man aldrig lyckas få till något snyggt, när koncentrationen bara räcker i 20 minuter … Jag kunde förstås inte låta bli att visa bilden jag just fått på sonens senaste skulptur – typ konstnärsmamma till konstnär – och konstnären var genuint imponerad. (Okej, jag erkänner – jag är lite skrytig, men jag är ju så stolt över mina små.)

Så småningom kom vi ur butiken och gick vidare mot riktig shopping. Jag lyckades hitta en klänning och lite smått och gott i en butik som var väldigt Ironman-vänlig. Maken fick signera någon form av lista och titta på affischer från alla Ironmantävlingar som varit på Kona. Vi var båda rätt nöjda när vi gick därifrån, men sedan började det bli lite jobbigt. Genom ett … ja vi kan kalla det missförstånd (men det var det förstås inte, jag nämner inga namn, men jag kan inte tänka mig att jag missförstått något) hamnade vi utanför varsin utgång på en butik och stod sedan där och var sura på den andre som aldrig kom ut/hade försvunnit. Ingen av oss har egentligen shopping som favoritsyssla (förutom maken, om det gäller hifi, cykel eller något annat larvigt).

Vi hade dock begränsat med tid och behövde få några små saker inhandlade innan vi fick ge upp. Det verkade ändå som att vi ändå var vid ganska gott mod, i alla fall jag. Bland annat skulle vi köpa en sak till makens mor. Det gällde bara att välja en som hon skulle gilla.

- Nu får du hjälpa mig, sa jag lite uppfordrande till maken, han bör ju ändå vara delaktig när det gäller hans ömma moder. Vilken tror du hon gillar?
- Hon har ju så dålig smak, så ta den fulaste! snäste maken.
Möjligen var det bara var jag som var vid gott mod, men jag kan ha fel. Jag letade upp en som jag trodde att svärmor skulle tycka om.
- Vad tror du om den här?
- Den är alldeles för snygg, den kommer hon ju inte gilla!

Well, vi blev slutligen klara även i den butiken och gick tillbaka till galleriet/
konstnärsbutiken för att inmundiga en iskaffeshake. Efter den blev maken gladare.

När vi kom till bilen såg vi till vår glädje att vi inte hade lämnat någon dörr på vid gavel. Någon måtta på sociala experiment måste det ju ändå vara! Bilen var kvar och all vår packning också.

Mot stranden!

Jag hade hoppats att jag inte skulle vara ett dugg sugen på att bada, eftersom jag ju listigt nog tvättat håret några timmar tidigare. Så var tyvärr inte fallet. Jag var jättesugen på att bada och inte blev det mindre av att stå i den skållheta sanden och vänta på maken. Som tur var kom jag på en helt storartad idé; badmössa.

Maken äger ju flera såna snygga accessoarer – inte för att han direkt behöver dem, han har typ tre mm långt hår (på huvudet alltså). Handlingskraftig som jag är bad jag honom att få låna en badmössa. Maken hävdade förstås att badmössan nog inte skulle funka ändå. Jag översatte det till make-språk och tolkade det som att han tyckte att det var jobbigt att rota fram den. Och det här var ju uppenbarligen ett utmärkt tillfälle att testa huruvida en badmössa faktiskt håller håret torrt, eller inte. (Spännande testresultat längre ned). Efter en stunds rotande i resväskan fick jag en vit badmössa – inte den vackraste om jag får säga min mening, inga blommor eller bubblor eller något sådant tjusigt, men den fick duga.

Jag vill inte gå in på hur snygg jag var i badmössan, tyvärr fanns ingen spegel, men jag kan ju gissa att jag såg alldeles fantastisk ut. I alla fall var det ganska många som verkade tycka det, som de kollade in mig! Kanske också kan tillägga att jag var ganska ensam om att ha badmössa på den stranden – eller helt ensam, bör nämnas (för det är ju sant) – möjligen på hela Kona … När jag tänker efter har jag inte sett en enda badmössa efter ironmangalningarnas simning.

Jag har inte direkt någon vana att bada med huvudbonader, så det kändes lite tätt och konstigt och jag blev nog en aning mer döv än jag brukar vara. Vi simmade runt en bra stund och jag höll huvudet varmt – kan säga att det inte är speciellt svalt med en gummihuva på huvudet i tropisk hetta. Vill man vara fin (och slippa otäckt kliande salt i hela huvudet) får man lida pin. Vi såg de vanliga fiskarna och några såg ut att ha vuxit sedan sist. Sköldpaddorna såg vi inte röken av, tills en av dem var ohyfsad nog att nästan simma på mig. Då såg jag den i alla fall. Jag gissar att den kanske trodde att jag också var sköldpadda, för det kan hända att jag möjligen såg lite sköldpaddig ut i min fina (eller fina … eh …) lilla mössa.

När vi badat färdigt var vi salta som sillar, som vanligt, men inte mitt hår. Det var mestadels ganska torrt. Inte helt torrt i topparna och själva tofsen kanske, men hela hårbotten och det mesta av håret var faktiskt osalt. Så heja badmössa! Men nästa gång ska jag nog satsa på en turkos med små plastblommor på utsidan.

Flygplats á la Hawaii

Efter badet drog vi till flygplatsen.
Där fanns ingenstans att byta till mina resebyxor. Jag har köpt ett par såna där vida med hängrumpa och tight över vaderna, likadana som Lilla Röda förresten. Hon var kanske inte lyrisk över att jag hade likadana byxor som henne … och det kanske får mig att ifrågasätta om jag egentligen borde ha samma byxor som min 14-åring. Jag är ju inte 14 längre utan snarare dubbelt så gammal ... eller något liknande. Faktum är att det var tur att jag inte hittade någonstans att byta om för hela flygplatsen var utomhus och den naturliga air condition som fanns, fanns inte. Svettigt!
Dessutom var det tydligen Halloween snart, för flygplatsen var ambitiöst dekorerad, se den fina häxan, som antagligen är på väg till en vulkan (eller vart häxor nu flyger på Hawaii) och det snygga röda spöket (?) borta vid incheckningen.

När vi väl checkat in kunde vi välja mellan att sitta där det kom lite luftdrag och väldigt mycket avgaser från flygplanen, eller längre in på flygplatsområdet där den varma luften stod helt stilla.

På flygplatsen i Honolulu fick vi vänta inomhus och fick förmånen att lyssna på meddelanden på Hawaiianska. Härligt!
Så här ser skylten till toaletten ut på Honolulu flygplats.

Long story short – nu cirka 17 timmar senare sitter vi svettiga och mysiga på New Yorks flygplats, Newark. En av oss skriver och en av oss läser – dock inte det den som skriver, skriver. Med ojämna mellanrum kommer det olika meddelanden här och jag måste säga att vissa personer inte borde tillåtas att tala i högtalarsystem. I jämförelse tycker jag nästan att min röst är riktigt behaglig …

Ett av meddelandena lyder ungefär så här:

”Due to airport security all unattended luggage will be taken care of and destroyed”

Första gången jag hörde det lyssnade jag inte så noga. Vad bra, tänkte jag, de tar hand om borttappat bagage så att man kan få tillbaka det! Sedan lyssnade jag noggrannare. Nu kan jag inte låta bli att fundera på hur de förstör, eller oskadliggör bagaget. Här är några förslag:
- De spolar ned det i toaletterna (de är nämligen självspolande och mycket ivriga på att spola kan jag vittna om).
- De har ett speciellt flygplan som är till för sådant bagage och det ;A: släpper det hotande bagaget över havet, B:skickar bagaget till behövande, C: låter planet självantända över någon obskyr plats.
- De har en speciell brännugn för just detta ändamål
- De äter upp det
- De skickar ut det i en bana runt jorden
- De skickar det till solen (precis som den där Nordkoreanska astronauten, som tog sig dit i skydd av mörkret, alltså på natten).
- De använder det till träningsmaterial, boxbollar och dylikt
- Och det mest troliga, och förmodligen effektivaste sättet att förstöra bagage – de ger det till barnfamiljer.

Förmodligen får vi aldrig svaret på den här frågan, kanske – men troligtvis inte – har de något ännu bättre sätt att förstöra bagage, än dem jag nämnt ovan.

To be continued …

PS: Snart är det slut på den här långa sega Hawaiiföljetången – men inte riktigt än – måste ju skriva om skyltarna också!







  • Comments(2)//frolic.bok-bubbla.se/#post133

Hawaii del 8

Bloggdags!Posted by Lena Wed, October 15, 2014 09:29:37
Jippieeeeeeee!
We did it!

Eller jag har egentligen inte tid att skriva just nu, måste packa och komma i säng, för vi ska ju åka i morgon. Därför tar jag bara med det absolut livsviktiga.

Vi började med att åka till Puuhonua o Honaunau National Historical park först. För svenskarna vi mötte igår sa att det hade varit delfiner där. Vi kom dit, blev stoppade av en kvinna för att vi gick för nära en sjuk säl, som låg där. Vi såg den inte först, men vi var ju inte där för att träffa sjuka sälar - så inga problem.
- We don't want to watch the seal, sa jag, but we would really like to see some dolphins!
- Oh, I am a dolphin person, sa kvinnan.
Sedan berättade hon att delfinerna ibland kom dit på morgonen, för att sedan simma ut på djupare vatten och jaga. På eftermiddagarna brukade de vara en liten bit bort vid Hookena Beach.

Egentligen ville jag åka dit direkt, men eftersom det var långt ifrån eftermiddag tog vi ett bad först och planerade vår dag. Vi beslöt att först åka den lilla biten till Hookena beach, så att vi visste var det låg, och sedan åka och shoppa och äta innan vi kom tillbaka på eftermiddagen. Det tar väl några minuter tänkte vi. På kartan var det cirka 3 mm från där vi var.

Just ja, det var lite längre än 3 mm, det går nämligen inte att åka raka spåret på Kona. Bilvägen var väl kanske inte den snabbaste vi sett heller.
Vi kan väl säga att skylten inte överdrev. Den undre skylten känns ju inte helt trygg heller ... Lite senare på den smala, slingriga vägen kom vi till den här skylten:
Vilket är ganska kul, med tanke på att de annars har haft både bumps och humps. (Jag får nog skriva mer om det i ett annat avsnitt för det finns mycket intressanta skyltar här). Det här var motsatsen till en bump, eller hump - helt enkelt en nedåtbump ... eller hump.

Så småningom kom vi i alla fall fram till:
Det tog något längre än väntan, tydligen betydde 3 mm på kartan ungefär en mil. Nåväl vi hade inte kunnat vända på vägen, eftersom den var just narrow och winding, så vi hade liksom inget val. Vi tog en snabbtitt på utsikten ...
Och tyckte att det såg värt ut att åka dit igen. Åkte hem och åt, förberedde packning och chillade (shoppingen lyckades vi som vanligt slinka undan ifrån " Det kan vi göra efteråt"), sedan vände vi och åkte tillbaka igen.

Nu hade vi stora förhoppningar. Den Amerikanska damen hade faktiskt verkat veta vad hon pratade om. Vår enda farhåga var om vi inte menade samma sak med eftermiddagen som Hawaiianerna. Teoretisk sett börjar ju eftermiddagen typ klockan ett, men när börjar den för ett folk, som enligt expertuttalande, är höga hela tiden? Det måste ju i alla fall vara före klockan sex, eftersom det blir mörkt då. Vi chansade på kl 3 - det är ju liksom mitt emellan.

När vi kom fram, slängde vi av oss kläderna, dumpade allt på stranden och skuttade i.
Längre ut såg vi några snorklare och ett par personer på surfbrädor. De är säkert ute på delfin-skådning, tänkte jag och simmade rakt ut i full kareta. En bit efteråt kom maken, med nyllet ned och snorkeln upp.

Det tog en liten stund och så plötsligt såg jag den första. Cirka 50 meter bort kom en delfin upp och andades, och strax därefter en till. Full fart igen! Och plötsligt så befann vi oss där, mitt över ett stort stim med delfiner! Det var en så härlig känsla. Delfiner ger ett så gulligt och snällt intryck att man inte kan låta bli att tycka om dem, En del simmade i grupp, några i par och en liten familj snodde hela tiden runt varandra, nästan som att de kramades.

Haaaaa ...

Jag bara njöt och simmade där med ett fånigt leende på läpparna, några gånger kom delfiner upp och andades bara någon meter i från oss och det kändes helt enkelt mysigt.

När de simmade iväg igen, la jag mig en stund på rygg på saltvattnet och vilade. Då kom en snubbe på en surfbräda fram och pratade med mig.
- You know that the dolphins attract sharks, don't you?
Jo, tack herrn för att du sa det till en person med djupvattenskräck - jag menar jag tror ju att jag ska bli anfallen av muterade fiskar hemma i Mälaren, så jag kanske inte riktigt längtar efter att höra sådana saker.
- Oh, don't scare me, sa jag, I'm already afraid ... but I would like to see the dolphins again ...
- Come up on the board for a while, so you can see better, sa skatesnubben.


Varför inte? Jag kravlade upp på brädan och satt där på knä och vinglade, medan skate duden tyckte att jag skulle ställa mig upp och paddla. Hmm... not a good idea! Jag har inte jordens bästa balans och blir typ yr av att simma under vattnet, so no. När jag stod där (på knä) och paddlade lite mesigt såg jag delfinstimmet igen - och jag ville i!
- Paddla dit, sa snubben, jag kan simma efter!
Men jag ville i till delfnerna (och kände mig lite taskig, som tog hans bräda), så jag tackade för lånet och kastade mig i. Sedan crawlade jag så fort jag kunde bort till delfinerna. Väl där var jag så andfådd att jag fick ta korta små titt under vattnet tills det värsta flåset gått över. Listigt Lena!

Tyvärr är jag ju lite fånigt rädd om min EOS 7D, så jag hade inte med den under vattnet. Därför blir det inga närbilder på delfinerna. Tog dock några från stranden - även om de busarna var väldigt luriga och bara hoppade när jag vände ryggen till - ganska svårt att fota bakom sig ...

I alla fall är jag väldigt nöjd med den här resan. Vi har hunnit med det vi skulle och delfinsimmet var liksom pricken över i.

Det är ju inte helt fel att åka förbi sådana här skyltar heller.

Men nog med skyltar nu. Jag har mycket viktigt att göra innan jag går och lägger mig. Duscha, äta glass, och säkert något mer som jag inte kommer på nu.

Natti!




  • Comments(5)//frolic.bok-bubbla.se/#post132

Hawaii del 7

Bloggdags!Posted by Lena Tue, October 14, 2014 08:05:25
So finally time to swim with dolphins!
Or not.
Idag bestämde vi oss för att lyckas ta oss till Captain cook monument, där det skulle finnas delfiner och bra snorklingsvatten. Inte så konstigt att vi missade stället igår, eftersom det var en smal stig från vägkanten rakt ned mot havet. Den här skylten stod vid starten på stigen.

Vi tänkte två gånger.
1, Oj, hur ska det här gå? Menar de 4 timmar dit, eller 4 timmar dit och tillbaka? Kanske inklusive snorkling ...
2, Asch, de tänker säkert på överviktiga amerikaner, 2-4 timmar gäller nog inte oss!

Efter en stund mötte vi ett par som stod och vilade under ett träd.
- Hi!
- Hi!
- have you been down there?
- Yes.
- Is it far?
- About half an hour - an hour in all.
- Cool, no problem then! Did you see any dolphins?
- No, and we've been here since 8 this morning ...

Bummer, bummer, bummer! Jag ville ju simma med delfiner! Nåväl, vi bestämde oss för att i alla fall slå de där veklingarnas tid och gick vidare med god fart. Vi hann möta flera personer på väg ned, exempelvis några som sa att vi gått halvvägs - när vi gått lääänge. Men vi vandrade vidare, även om stigen ibland inte ens syntes i vassen. Ja, vass - vass i typ fem kilometer!
Bildbevis: vass! Vill också säga att den töntiga vandrarstaven inte är min ...

Efter ganska lång väg i hög vass fick vi som tur var lite utsikt att titta på.

Vi slog veklingarnas tid med närmare tio minuter och kände oss rätt nöjda (läs svettiga) när vi kom ned till monumentet, som inte var så himla mycket att se.

Så här står det:
" In memory of the great circumnavigator, Captain James Cook, R.N. Who discovered these islands on the tenth of Januari 1770, and fell near this spot on the 14th of February a.d. 1779. - This monument was erected in November a.d. 1874 by some of his fellow countrymen."

Det som var roligare att se var alla monguster som sprang runt som små busiga ekorrar och försökte rota i folks matsäckar. ( I alla fall tror vi att det var det de var).

Som vanligt kastade vi oss dödsföraktande i vattnet, trots att det nu hade börjat åska och småregna. Det var superfint att snorkla där (att jag bara klarade att snorkla ungefär tre minuter innan jag fick panik och återgick till mina simglasögon behöver vi inte fundera på - men hur 17 ska man kunna andas genom det där lilla otäcka röret?)
Det var i alla fall superfint att simma över revet med alla fiskar och se ut över/under det blåa oändliga vattnet utanför revet.

Efter badet, när det regnade ganska mycket satte vi oss och åt vår excellenta medhavda matsäck - en förpackning vi hittat på Safeway med babymorötter, selleri, sockerärter, broccoli och dip. Vädret var väl kanske inte helmysigt och vi beslöt att gå upp igen. Bara en timmes uppförsbacke! Tjolahopp!

Sammanfattning två timmars promenad, 20 minuters snorkling, god matsäck, regn, blixtar och dunder och INGA delfiner. MEN på vägen mötte vi även två svenskar och de tipsade om ett annat ställe att träffa delfiner på, så vi får väl se om det blir några i morgon!

Kram





  • Comments(0)//frolic.bok-bubbla.se/#post131
Next »